Frida Boisen i leksakslandet

Det är inte alls svårt att känna igen Frida Boisens beskrivning av de torftiga leksakerna som hon finner i leksaksaffärerna. De flesta leksakerna i svenska butiker idag är fula, likartade och omöjliga att falla för. Ja, undantag finns som alltid, men de finurliga och underfundiga eller vackra och fantasifulla leksakerna är få. Dessutom verkar de mest populära sakerna redan finnas i ett sammanhang, i en lek man förhåller sig till. (Hittar ungar inte på egna lekar längre? Egna äventyr och låtsasvärldar?)

Boisen är dock mest upprörd över kvinnobeståndet bland figur-leksakerna. (Dvs de som redan ingår i en berättelse och har personligheter och roller och uppgifter innan själva lekandet har påbörjats!) Hennes dotter och son vill att det ska vara hälften flick- och hälften pojkfigurer. Det kan man tycka. (Märk dock väl: När vi ändå är inne på tema leksaker, ytterst få av idag saluförda kramdjur har något kön överhuvudtaget. -Är det ett problem för Boisen m fl, eller kan det i sammanhanget ses som en tillgång?) Boisens barn framhåller också det stereotypa med flickfiguren – Bara pojkfigurerna har egna personligheter.

När Boisen därefter överför leksaksteorin på svensk politiks snart enda jämställdhetsfråga – kvinnor i börsbolagsstyrelser – är det svårare att hänga med. Till skillnad från leksaksvärlden, där Boisen även ifrågasätter hur stereotypa flickfigurerna är och att det behövs fler olika både pojk- och flickfigurer, är det för Boisen oviktigt hur flickfigurerna i den riktiga (bolags)världen är, bara de är flickor. Det vill säga leksakernas rätt att vara olika personer oavsett flick- eller pojkstatus, verkar inte gälla för riktiga män och kvinnor. Boisen vidhåller att det är andel kvinnor i styrelserna som är viktigast, inte vilka personer som sitter där.

”Och att företag med kvinnor i styrelsen levererar såväl högre aktiekurs som bättre avkastning på eget kapital har konstaterats i flera studier.”

Så hamnar vi där igen. Män är individer medan kvinnor bara representerar ett kollektiv. Ta vilken kvinna som helst, bara det är en kvinna. Enligt Boisen skulle det räcka med fler kvinnor i styrelser och ledningar för att höja aktiekurser och högre avkastning. Hon vet nämligen att berätta att detta har ”konstaterats i flera studier.” Minsann. Slutsatsen att det skulle räcka med fler kvinnor för bättre resultat är för det första inte på något sätt belagd. Man kan däremot se en ”samverkan” mellan blandade styrelser och bättre resultat, men aldrig någonsin har visats att det senare följer av det förra. Det kan nämligen lika gärna vara så att företag som går bra har en tendens att rekrytera på ett annat sätt. Så långt vetenskapsmetodernas fallgropar.

För det andra är slutsatsen av Boisens tes om kvinnor och lönsamhet att  kvinnor är på ett visst sätt. Något med kvinnor gör att aktiekurserna går upp etc. Så kallad kvinnlig kompetens omnämns ibland som något unikt som just kvinnor besitter men det är alltid lika diffust. Kvinnor tillskrivs egenskaper och talanger, bara för att de är kvinnor, och blir på så vis ersättliga. Detsamma gällde flickfigurerna i leksaksaffären – alla flickor är på ett visst sätt.

Om Boisen hade rätt om den hos kvinnor inneboende förmågan att få fart på börsbolagens affärer, vore det ju alldeles utomordentligt enkelt att lösa varje bolags finansiella bekymmer. In med lite kvinnor så kommer den så kallade kvinnliga kompetensen att ordna biffen!

Boisens argument för könskvotering utgår från uppfattningen att män och kvinnor är ytterst olika och medan män klarar sig på egen hand behöver kvinnor ”hjälp på traven-politik”. Så mycket för kvinnors rätt att vara individer. För Boisen sträcker den sig inte längre än till flicklegofigurerna.