Nazism är inte heller ”civil olydnad”

Expo har publicerat sin årliga rapport om aktiviteterna i vit makt-rörelsen, och som vanligt är det intressant läsning, även om man naturligtvis kan ha synpunkter på avgränsningar, klassificeringar etcetera. 2014 präglades av att det var valår, och det ledde till ökad aktivitet inom den rasideologiska miljön – helt väntat. Mindre uppenbara är de organisatoriska konvulsionerna. Tidningar uppstår och läggs ner. Även synbarligen starka organisationer dör ut efter några år eller något decennium.

Det framstår – trots den höga aktivitetsnivån – som att vit makt-miljön saknar kraft att bygga långvariga stabila rörelser. I grund och botten beror det antagligen på att sådana saknar egentlig grogrund i Sverige. Sverige är världens kanske minst intoleranta land. Det finns få anhängare, och varje initiativ blir beroende av enskilda aktivister. När initiativtagaren sedermera tröttnar, dör organisationen.

Under Expos alla år har inget projekt med potential att verkligen rubba det demokratiska samhället avslöjats. Det är utmärkt.

Några organisationer utmärker sig för relativ uthållighet på organisatorisk nivå och synnerlig farlighet på individuell nivå. Återigen är det i Svenskarnas Parti (före detta Nationalsocialistisk front) och Svenska Motståndsrörelsen som våldet är mest påtagligt. I SvP ”har flera partimedlemmar åtalats eller dömts för olika brott”, medan andra är ”ukrainafrivilliga”. SMR fortsätter sin fysiska fostran och kampträning: ”runt om i Sverige tränar medlemmarna kampsport och knivslagsmål” och övar ”krig med luftvapen”.

Här finns hotet från nazismen idag. Den utgör inget systemhot, men kan drabba enskilda våldsamt. Trakasserier mot politiska motståndare, journalister och minoriteter ska tas på stort allvar – gruppernas våldskapital är stort och kan få svåra efterverkningar.

Några reflektioner kan göras med anknytning till en annan aktuell debatt. Häromdagen protesterade en rad akademiker, i en debattartikel i DN, mot regeringens arbete mot extremism, som pekar ut organisationer i den så kallade autonoma vänstermiljön. ”Civil olydnad är inte detsamma som våldsbejakande extremism”, hette det i debattartikeln. Författarna bortsåg dock från den autonoma vänsterns syn på våld som legitim politisk metod.

Akademiker med annan lutning skulle kunna läsa Expos årsrapport och hävda något liknande. Nästan all nazistisk aktivitet är helt fredlig, skulle de kunna säga, och påpeka att den absoluta lejonparten av nazimiljöns utomparlamentariska aktiviteter består av ”civil olydnad”.

Något sådant vore naturligtvis helt befängt. Ingen skulle ta en sådan debattartikel på allvar. Vit makt-miljön ska bekämpas, om detta är alla överens. Ideologin i sig har en vålds- och förtryckspotential som är så allvarlig att samhället inte stillatigande kan acceptera ens en nazism som endast ägnar sig åt civil olydnad.

Ändå förväntas vi ta på allvar de debattörer som påstår att den autonoma miljön till vänster inte bör bekämpas.