Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson

När nuvarande LO-ordförande var SSU-ordförande hånades han från LO-kongressens talarstol av Göran Greider: ”Borgerlig moraltant och vandrande katastrof”. Jag gillade instinktivt Kålle Thorvaldsson. Dock inte enbart för att Greider ogillade honom.
Snarare berodde det på att Thorvaldsson gav mig ett alldeles utmärkt uppsatsämne. Den dåvarande Kålles analys om det ”starka samhället” och hur det delvis tagit makten från medborgarna ledde fram till att hans egna begrepp Egenmakt blev användbart allmängods i svensk debatt. Det var välkommet av flera anledningar.
Samtidigt växte en borgerlig debatt (initierad av sociolog Hans Zetterberg och statsvetare Emil Uddhammar på Timbro) om civilsamhället fram. Den socialdemokratiska hegemonin hade starkt bidragit till att ”samhället” blivit synonymt med staten och genom en allt större offentlig sektor hade civilsamhället fått en högst undanskymd plats i samhällsdebatten.
Den som tycker att samhällsbegreppet än i dag förstås som det offentliga gör en riktig iakttagelse, men utan 1990-talsdebatten hade det varit än värre.
Kålle Thorvaldssons och SSU:s analys gick ut på att den offentliga sektorn inte var – och aldrig kan bli – tillräcklig för ett gott samhälle. Medborgarna måste ha vardagligt inflytande över de vardagliga platserna och frågeställningarna. Det räckte inte att kommunen finansierade (exempelvis) gemensamma lekplatser. Föräldrar och boende måste ha såväl inflytande över som ansvar för lekplatserna. Även skolan, menade man, skulle vara öppen för föräldrars engagemang och inflytande. Thorvaldsson kallade det för Egenmakt.
Intrycket blev att sfärerna stat och marknad inte var tillräckliga för att beskriva samhället i stort. Någon del saknades. Sett från SSU:s (Thorvaldssons) sida behövdes egenmakt och direktinflytande för att kompletterade det kommunala/statliga. Från borgerlighetens sida saknade man civilsamhället för att bilden av det goda samhället skulle vara komplett. Frågan var om civilsamhället kunde vara en plats där höger och vänster möttes?
Det var det inte och man möttes inte. Men insikten att samhället är större än staten var viktig och sannolikt också en av förutsättningarna för ett Sverige med mer makt hos medborgarna och en gnutta mindre makt hos de politiska beslutsfattarna.
Medan Kålles tal under sin SSU-karriär var intressanta och bjöd på något nytt, var hans tal som nyvald LO-ordförande knappt två decennier senare, det rakt motsatta. I sitt installationstal i helgen fanns inte tillstymmelse till intressant samhällsanalys eller ens en analys av LO och LO:s utmaningar.
I stället var Thorvaldssons tal en lista på vad han och LO tycker är fel i regeringens politik och i arbetsgivarnas förhandlingsbud. Samhällsanalysen imponerar inte och beskrivningar som att försvagade fackföreningar har lett till att man även i Sverige har en ”extrem lönespridning”, säger allt. Mycket kan sägas om svensk lönestruktur men knappast att den på något sätt är extremt spridd.
Det var inte bättre förr. Men Kålle Thorvaldsson är ett undantag. Han var mycket bättre när han på SSU-kongresser lät som nytänkande samhällsdebattör än när han på LO-kongressen låter som, just, en LO-ordförande.

Senaste inläggen

Arkiv