Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Idag skriver jag om fotbollsvåldet under rubriken ”Hindra dem, straffa dem”. Det har redan rönt reaktioner. Skälet till ilskan är i huvudsak en mening i ledaren. I övrigt har jag faktiskt inte fått något konkret mothugg, bara inkonkret ovett. Meningen som skapar ilska är följande: ”Ståplatserna hänger alltmer löst och nog framstår det som oansvarigt att låta delar av läktarna vara frizoner från normalt beteende.”

Jag skriver alltså att ståplatserna hänger löst och konstaterar att det inte är obegripligt givet oordningen på läktarna. Nädå, jag skriver inte att allting går att spåra till ståplatserna. Ståplatserna är på intet sätt en särskilt bärande del i texten. Faktum är att de behandlas i exakt en mening. Därutöver nämns exempelvis tillträdesförbud och maskeringsförbud och det jag i huvudsak uppehåller mig vid är att jag vill se fler hårda straff för upplopp av den typ vi sett i Helsingborg.

 

Människors fokus i olika frågor är styrt av deras intressen. Fotboll är mångas mycket heta intresse. För denna kategori människor förefaller det nästintill omöjligt att invända mot en mening i en text med ett normalt språkbruk med no. Allt jag sett under förmiddagen har varit ”dialog” av typen du är korkad, okunnig och populistisk. Eller med Lars Ohlys ord: ”den som vet minst”. Nejdå, jag är inte lättkränkt, snarare van. Men styrkan i dagens ilska fascinerar mig. Ser ni inte er själva, ser ni inte hur irrationellt det ser ut?

Jag insåg redan när jag skrev min text att inledningen, där jag bekänner att mitt eget fotbollsintresse är milt, skulle vara en självklar angreppspunkt. Och givetvis har jag under morgonen matats med detta många gånger om. Jag ska inte uttala mig, jag som inte ens bryr mig om fotbollen.

Nej, jag bryr mig inte om fotbollen. Vet ni varför? Det är en sport. Ett spel, en lek, underhållning. Missförstå mig rätt. Jag har absolut inga problem med att acceptera att man investerar känslor – starka sådana – i kulturyttringar. Go ahead! Överdriv, klä er uniformt, lek att ni är ”familj”, ropa i kör. Skriv kultursidesartiklar och analysera fotbollen som fenomen, era känslor, hur den enar, vilka funktioner den har. För all del – gör allt det där.

 

Men fatta för guds skull när det är dags att blåsa av leken. Fatta att när någon har dött är det inte läge att fortsätta prata lekens språk, det är stötande. Nej, det är inte er ”familjemedlem”, som har dött, det är en människa. Hallå?! Playtime’s over. Hur vet ni ens att den här karln vill se sitt minne manifesterat i fotbollströjor? Nu är vi i verkligheten där en man är död och förlorad för sin riktiga familj.

Jo, självklart är våldskulturen inom fotbollen hemsk, säger en supporterbekant i en diskussion. Men, samtidigt, invänder han/hon/hen. Den gnagare som tog med sig sin son för att tända ett ljus för en djurgårdare lärde ju ändå sin son något fint, inte sant?

Ursäkta!? Vi ska alltså finna det normalt att klubbkulturen är så inväxt i hjärnan på folk att det kan kallas fint och hedervärt när en aikmänniska tänder ett ljus för en djurgårdsmänniska? Som om det var något regelrätt krig, en film där en ärrad hjältepappa håller på anständigheten och lär sin son att respektera fienden. Ser ni inte hur sjukt det är att ens manifestera detta i ord? Detta liknar sannerligen inte någon idealistisk fotbollsfilm, snarare påminns man om helt andra filmer.

 

Tvärtemot vad många sagt mig idag anser jag att det är en fördel, inte en nackdel, att sakna heta känslor för fotbollen i denna debatt. Dessutom är jag i min fulla rätt att uttala mig även utan dessa känslor. Jag är en del av det samhälle som stundtals slås sönder av fotbollens mest hetlevrade fans. Våld och förstörelse i den skala som vi såg i Helsingborg i helgen är inte fotbollsfansens ensak.

Till detta kommer att jag inte ser några särskilt förtroendeingivande prov på att fotbollssupportrar kan ta två steg tillbaka, ut ur leken, och diskutera den här frågan på ett neutralt sätt. Bortom till intet förpliktigande repliker om manlighet hör jag bara egenintresset. Ni älskar ståplatserna. Ni älskar att skrika fitta. Ni älskar utloppet för hat som fotbollen erbjuder. Nej, det är inte jag som är okunnig, det är ni som är jäviga. Ni värnar status quo i ert fritidsintresse.

En man är död och ett par dagar senare sitter Isobel Hadley Kamptz i radio och betonar vikten av att svärtan och hatet måste få finnas i fotbollskulturen. Ursäkta en näsvis fråga, men varför är det ett stort samhällsproblem värt debatt när journalister kallas fitta i mejl, men en kulturyttring värd bevarande när en mobb vrålar det åt en domare?

En man är död och Lars Ohly förklarar för TV-publiken i SVT och för mig på Twitter att ”försöken att hitta snabba, lätta lösningar är i sig ett problem”. Well. INte lika stort som våldet, om du frågar mig. Ohly själv har identifierat problematiken i ett nötskal: manligheten. Jag tror förvisso att han har helt rätt i att den intima kopplingen mellan män och våld spelar en stor roll i såväl detta våld som i andra extremistiska rörelsers våld, men vart leder oss denna revolutionerande insikt?

 

Ingenstans. Svaret på ett sönderslaget Helsingborg och ett förlorat liv kan inte vara ”vi måste komma till rätta med manligheten”. Det är ett ickesvar. I motsats till Lars Ohly anser jag att det huvudsakliga uppdraget här måste vara just snabba och konkreta lösningar. Det är det enda vi kan sätta vårt hopp till. Därutöver kan vi även försöka ta oss an manligheten på de sätt vi tror är vettiga (där lär vi ju knappast vara eniga). Men att avfärda konkretion med hänvisning till fluff om manlighet är inte seriöst. Vad är planen liksom? Intensivgenusdagis, intensiv nätdebatt & hoppet om våldfria derbyn 2034?

Idag har jag fått veta att ståplatserna sannerligen inte bör röras. Jag har fått förklara att maskeringsförbud underlättar identifikation och därmed lagförande vid brott, vilket bemötts med idén att vi hellre borde försöka ”förstå” våldet. Jag har även fått höra att vi istället för maskeringsförbud borde införa lagliga eldningszoner så att de som vill elda bengaler på läktaren kan göra det utan att maskera sig. För eld är en viktig del av supporterkulturen. Liksom hatet och svärtan. Och det är givetvis viktigt att de som verkligen känner hatet och svärtan får skapa spelreglerna för sportens utövande.

Vi andra bryr oss ju inte.

 

Arkiv