Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Centerpartisten Staffan Danielsson är en riksdagsledamot jag hyser respekt för. Han förefaller genuint intresserad av att föra ärlig och uppriktig debatt med så många väljare och kolleger som möjligt – även i svåra frågor. Under FRA-debatten var han en av få som idogt besvarade och försvarade sin hållning på sin blogg. Jag höll inte med honom ett dugg då, men jag imponerades likväl av hur han tog varenda fråga och kommentar på djupaste allvar och bemödade sig med att besvara allt ingående, även de mest invektivstinna påhoppen.

Idag skriver Staffan Danielsson en alltigenom seriös och försiktig artikel på DN Debatt. Den handlar, helt kort om att det kanske vore idé att i högre utsträckning än idag ålderskontrollera de ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige. När kontroller på dessa grupper infördes i våra grannländer visade det sig att många som sade sig vara under 18 år var äldre än så. Det är inte en vågad gissning att samma sak skulle visa sig här.

 

Under dagen har artikeln mottagits på sedvanligt vis. Man har varnat för den och givit den en politisk kulörtillhörighet (brun). Även debattörer som vanligen befinner sig på mottagarsidan för dylika epitet har antytt att Danielsson klivit över någon sorts gräns. Om det är lätt att finna klagomål och dålig stämning kring texten är det desto svårare att finna mer substantiellt innehåll kring vad, rent konkret, som är fel med den.

Själv har jag inga problem att instämma i Danielssons budskap. Om situationen idag innebär att en betydande andel av de barn vi mottar egentligen är vuxna, så bör vi förändra våra rutiner så att alla tas emot och får sina ärenden behandlade på de villkor som gäller för dem. Asylsökande vuxna bör söka asyl på sina premisser och asylsökande barn på sina, helt enkelt. Detta är viktigt inte minst med tanke på att ensamkommande flyktingbarn ofta har svåra upplevelser och trauman bakom sig. Att strunta i att kontrollera ålder och i förlängningen skapa en mottagningssituation där traumatiserade barn bor tillsammans med eventuellt traumatiserade vuxna är inte optimalt på något sätt. Vare sig för barnen eller de vuxna. Det är skillnad på 14-årings behov och en 24-årings etcetera. Därtill finns en rättviseaspekt i detta som är att de särskilda hänsyn vi visar barn i asylärenden bör förbehållas just barn. Danielsson skriver ingenting om att vi måste ta emot färre asylsökande, vilket många verkar läsa in mellan raderna. Allt han säger är att alla ska tas emot på rätt grunder. Det är smått obegripligt att detta är kontroversiellt.

 

Centerpartiets anhängare och företrädare är nu fullt upptagna med att parera och skademinimera. Partiets migrationspolitiske talesperson Fredrick Federley vadderar situationen genom att säga att det är:

1) ”oklart vad Danielsson vill uppnå” (detta trots att artikeln är nästan löjligt försiktig och pedagogisk.)

2) att en åldersbestämning redan görs i Sverige. (Jo, men nu var väl Danielssons poäng att den är svag och i princip icke-tillförlitlig jämfört med grannländernas?)

3) att ”Sverige ska fullgöra sitt ansvar enligt svensk rätt och internationella konventioner” (Ja herregud, det är väl klart. Inte kräver väl Danielsson motsatsen?)

samt

4) att ”Problemet idag är inte de barn som kommer till Sverige utan alla de barn som aldrig får komma till Europa.”(Om detta på riktigt är det identifierade problemet måste jag säga att Centerpartiets migrationspolitik motverkar sina syften. Det måste ju finnas snabbare och bättre sätt att uppnå det där?)

 

Att Danielsson själv är välbekant med hur debattvågorna brukar skölja är uppenbart när man kikar på hans blogg. Här har han försökt parera de värsta anklagelserna redan från början genom att ge läsanvisningar till nyckelstycken i sin artikel. Här påpekar han också vänligt att debatt faktiskt inte är detsamma som att han ensidigt ska försvara sig gentemot osakliga påhopp – det åligger också hans motdebattörer att debattera i sak:

”Du som anser att jag gör allvarligt fel som nu tar upp denna debatt behöver alltså övertyga mig om att de fakta som jag pekar på inte är relevanta att lyfta fram och diskutera. Jag välkomnar synpunkter på det jag har skrivit, och lovar att jag lyhört ska försöka fortsätta debatten.”

 

Det löftet kommer säkert att hållas. Men att lyhördhet eller hederlighet skulle bli signum för mothuggen betvivlar jag.  Frånsett Erik Laakso då, han håller stilen i ett klokt inlägg i ärendet.

Arkiv