Peace and love blandar hjältar och brottslingar

I dag inleds den årliga musikfestivalen Peace and love i Borlänge. Vid sidan av spelningar anordnas även talarserien Peace and love forum. Dit har bland annat Paul Rusesabagina, hjälten som porträtterats i filmen Hotel Rwanda, bjudits in. Andra talare är Patrik Sjöberg, Marit Paulsen, och Alice Bah Kuhnke med flera, rapporterar SvD Kultur i dag.

Men på denna lista finns ett namn som sticker ut: Annika Östberg. Östberg dömdes 1981 av en amerikansk domstol till fängelse i 25 år till livstid för dubbelmord. Detta på grund av att Östberg enligt åklagaren hade en drivande roll då hennes dåvarande pojkvän sköt ihjäl restaurangägaren Joe Cox och därefter polisen Richard Helbush (pojkvännen beskrevs som Östbergs marionett under förloppet). I grunden fanns också en sju år gammal villkorlig dom för dråp.

Man kan fråga sig vad en sådan person gör i vad som beskrivs som festivalens ”inspirationsdel”. Vad ska Österberg inspirera till? Platsar Östberg, en person som varit delaktig i att ta tre människoliv, i samma arrangemang som en person som Rusesabagina, som istället har räddat människoliv? Vad gör en person som varit aktivt drivande i mordet av två personer till en lämplig inspirationstalare?

Som ledarsidan skrev den 9 juni 2010, då det offentliggjordes att Österberg skulle bli en av P1:s sommartalare det året: det hon har gjort för att komma dit hon är — till den position där hon oemotsagd får stå i strålkastarljuset och oemotsagd får lägga fram sin berättelse — är ju att delta i mordet på två personer. På samma sätt som Malexandermördarna dömdes i grupp trots att inte alla haft sina fingrar på avtryckarknapparna.

Visst, Östberg har tjänat sitt straff och därmed sonat sitt brott, kanske någon invänder. Men att höja upp henne och bjuda in henne i samhällets finrum, på det sätt som bland annat festivalen Peace and love gör, är ett hån mot de anhöriga till hennes och hennes pojkväns offer. Det hade varit en annan sak om Östbergs medverkan som föreläsare hade handlat om hennes stora ånger, vilja till försoning med offrens anhöriga eller liknande, men att döma av presentationen på arrangörens hemsida ska det snarare handla om Östbergs tuffa fängelseliv och känslan av nyvunnen frihet. Hennes brott nämns bara i en bisats.

Personer som Paul Rusesabagina är värda bättre än att synas i sammanhang som dessa.