Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Nyligen skrev jag om hur Pressens opinionsnämnd klandrat tidningen Chef för att ha gått över gränsen i sin granskning av Poolias dåvarande chef Monika Elling. Ett karaktärsmord, konstaterade nämnden.

Fallet Elling är inte det enda. Fel begås, orättfärdigheter likaså. Och om karaktärsmord är illa så är det förstås etter värre om man ruinerar någons anseende genom att exempelvis fara med osanna och eller förvrängda/uppgifter. Än knepigare blir sånt här när det nu är allt vanligare att pressen granskar folket, som i Expressens omdebatterade uthängningar av kommentarsfältsskribenter härförleden, eller som i en del av inslagen i TV3:s program där Robert Aschberg hänger ut ungefär samma grupp i Trolljägarna. Än så länge har vi inte sett några konstaterade fall där en dylik uthängning har visat sig alltigenom felaktig, men det är sannolikt bara en tidsfråga.

Två saker talar för att vi kommer att få se mer av den här varan.

1. Mer och mer journalistik blir åsiktsdriven, då dylikt ger mer klick. Åsiktsdriven journalistik är oftare föremål för konflikt, vilket innebär att det så att säga kommer sitta längre inne att medge eventuella fel. (Vilket SvD:s körsven ju fnissade gott åt häromdagen, gällande Sancho Panza på Aftonbladet….) Prestige och i värsta fall direkt illvilja gentemot de personer man beslagit med felaktigheter kan då bli det som hindrar en schysst behandling.

2. Resurserna och bemanningen blir allt knappare på allt fler håll. Mediearbetarna hinner inte dubbelkolla som förr.

 

På Neobloggen skriver Ivar Arpi om senaste Journalisten, i vilken Nils Funcke beklagar att tidningar ofta är dåliga på att kommunicera sina rättelser. Funcke kritiserar även felaktigheter av grövre karaktär, där det synes ha funnits viss ovilja att korrigera sig, i detta fall gäller saken beskrivningen av en brottsbakgrund hos en journalist som skriver för Dispatch International – en beskrivning som alltså inte har varit helt riktig.

Oavsett hur det ligger till i ovan omtjafsade fall så får det mig att fundera på lämpliga konsekvenser av felaktigheter. I Funckes generella resonemang kring rättelser ingår ett beklagande över att rättelserna ofta kommuniceras lite slarvigt. Ibland kanske bara på nätet, ibland kanske bara genom en ändring utan kommentar. Det är dåligt redan när det handlar om faktafel som inte drabbar någon särskild. Men när enskilda drabbas är det etter värre. Då blir rättelser undangömda på nätet eller i någon minimal notisruta i en avskild del av tidningen mest ett hån. För den som fått sitt namn draget i smutsen är det inte mycket till tröst att därefter se sin upprättelse i nästintill osynlig form.

 

För att stävja felaktigheter – och för att uppmuntra noggrannhet föreslår jag principen Öga för öga, spalt för spalt. Det går kort och gott ut på att när en tidning hängt ut personer felaktigt eller på lösa boliner bör tidningen i fråga publicera rättelsematerial på plats och omfång motsvarande det som användes i den ursprungliga nyheten. Lika många löp, lika många uppslag, lika mycket uppmärksamhet. Huvudrapportör i ett ärende som andra medier därefter har plockat upp är bara ansvarig för vad som sker i de egna spalterna/programmen/sändningarna. De som rewritar är emellertid ansvariga för sina rewrites och ska på motsvarande sätt betala eventuell smutskastning med matchande spaltutrymme och rubrikomfång.

Helt enkelt. Det ska smaka bittert att slarva och göra fel. Så bittert att man få starka incitament att göra rätt istället. Öga för öga, spalt för spalt.

Arkiv