Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Aftonbladet rapporterar att det har utgått ett larm ifrån Kanada, eller åtminstone den kanadensiske forskaren Dennis Raphael. Den svenska hälsan är hotad och vår kärlek till välfärdsstaten likaså:

”nu varnas för att förutsättningarna för att upprätthålla folkhälsan förändras drastiskt – genom att svenska folket tagit till sig en retorik där det egna välmåendet ställs mot andras.

– Det görs genom att ideologiskt drivna politiska strategier och mediabudskap förändrar synen på välfärdsstaten, säger Dennis Raphael.

Sedan alliansens tillträde 2006 har svenskarnas stöd för välfärdsstaten rasat med 15 procent och låg i fjol på 58 procent, enligt OECD Social welfare statistics.

– Det är den lägsta nivån bland de nordiska länderna och den största minskningen i stöd för välfärdsstaten. Jag kallar det ”welfare state fatigue” (trötthet inför välfärdsstaten, reds anm).”

Jag är inte helt med på självklarheten i idén att en folkhälsa kan förändras drastiskt genom att ett folk tar till sig en retorik, men det finns (ja, faktiskt) ännu större problem med denna artikel.

Hos Andreas Bergh kan man läsa två bloggposter om alstret i Aftonbladet. Först frågar han sig lite förbryllat varifrån påståendet om svenskarnas vikande stöd för välfärdsstaten kommer. Bergh påminner sig nämligen tvärtom om siffror som visar på motsatsen. Efter lite grupparbete i kommentarsfältet visar det sig att kanadensaren i fråga blandat ihop källor. Bergh skriver:

”Mysteriet löst. Data är från ISSP, inte OECD.

Killen har dessutom läst fel i sin källa. Stödet för ‘unconditional welfare state’ har inte fallit 15 procent sedan 2006, det föll 15 procent mellan 1996 och 2006. 

Den lilla detaljen har onekligen vissa konsekvenser för tesen att alliansen orsakat ‘welfare state fatique’ i Sverige.”

 

Ehm, ja, det får man ju säga. Och historien slutar inte här. I den uppföljande bloggposten berättar Bergh att han mejlat både forskaren och journalisten som skrivit artikeln. Forskaren har han fått svar ifrån, denne meddelade ”snabbt att han redan kände till felet, och förtydligade sedan i ytterligare ett mail att han även påpekade felet för Lisa Röstlund (före Aftonbladets publicering). Stödet för välfärdsstaten minskade 1996-2006, inte sedan 2006.”

Journalisten har däremot inte svarat, varken på Raphaels eller Berghs mejl. Mycket märkligt. För att inte tala om hur konstig artikeln blir mot bakgrund av felaktigheterna. Gunvor G Ericson och Jonas Sjöstedt som ivrigt petar in nålstick mot  och förklarar statistiken med än det ena och än det andra. Jodå, både Alliansens brist på ansvar och vinster i välfärden langas upp som möjliga förklaringar.

Någon borde kanske ringa Ericson och Sjöstedt och be dem klura ut alternativa förklaringar? Företrädesvis några som härrör från tiden 1996-2006, så att resonemangen hänger ihop lite…  Eller ska vi förstå det som att såväl Aftonbladet som Miljöpartiet och Vänsterpartiet tilltror Alliansen SÅ destruktiva och med  klinisk precision isärslitande krafter att dessa borgaruslingar började ställa till det redan tio år innan de tagit makten? Finns det forskning på det med månntro?

 

Arkiv