Annons

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

”Vi gjorde fel och tog vårt ansvar och personen fick ekonomisk ersättning” meddelade Trollhättans förvaltningschef Said Niklund till Trollhättans tidning – Elfsborgs läns allehanda. En muslimsk man har fått 30 000 kronor i skadestånd efter att han som praktikant vägrade skaka hand med den kvinnliga arbetsledaren. Hon menade att han behövde kunna skaka hand med alla för att utföra jobbet. Fallet hann aldrig behandlas av DO, vilket var meningen, utan löstes på förhand genom en utbetalning av kommunen. ”Vi gjorde fel”, menar alltså Niklund, som även delade ut en skarp varning till arbetsledaren. Men det är något vajsing med alltihop.

För det första: Religion bör inte ha en särställning vad gäller tolerans. I så fall blir alltid den religiöse den Andre, någon väsensskilt annorlunda. Alla har rätt att vägra skaka någons hand, men man har inte rätt att kräva att detta ska respekteras i alla sammanhang. Det bör inte göras skillnad på dem som hänvisar till sin religiösa tro och andra som har starka värderingar men inte är religiösa. I sammanhanget är det viktigt att understryka att detta inte gäller alla muslimer. I de flesta muslimska länder är handskakning mellan kvinnor och män vanligt. De allra flesta muslimer i Sverige har inga problem med att skaka hand med någon av motsatt kön. Men de som väljer att göra en viss tolkning av sin religion får också leva med konsekvenserna. Man kan inte förvänta sig en gräddfil av särskilda undantagsregler. Det gäller oavsett om man är fundamentalistisk vegan som vill förbjuda köttätande, radikal ekologist som vill förbjuda elektricitet, eller konservativt religiös som vill könsuppdela samhället. Man kan säga att det kostar att vara självvald minoritet, och individen står alltid inför en avvägning: ju mer avvikande man väljer att vara, desto mer kostar det. Alla har rätt till sin tro, men inte till andras anpassning.

För det andra: En arbetsplats har rätt att ställa krav på sina anställda, både vad gäller kvalifikationer, uppförande och klädkod. Man har rätt att sortera sökande på rimliga kriterier. Nyligen nekades en kvinna jobb på ett hotell för att hennes slöja inte ansågs rimma med hotellets klädkod. Detta anser Diskrimineringsombudsmannen vara diskriminering av religiösa skäl. Men det handlar om att en arbetsplats har rätt att kräva att sökande ska kunna representera företaget, oavsett om det gäller ansiktspiercingar, tatueringar, skepparkrans eller slöja. Samtidigt kan jag personligen tycka att exempelvis slöja eller turban i de allra flesta sammanhang är helt oproblematiskt. Jag hade gärna sett att fler blev mer accepterande här, men det ska inte staten gå in och bestämma. Att betala ut skadestånd i det här fallet leder till en märklig gränsdragning där just kläder som kopplas till religion ska visas en särskild tolerans. Andra som också har starka övertygelser anpassar sig ändå, eller väljer att söka andra jobb. En individs religionstolkning trumfar inte andra individers rättigheter. Det finns en avgörande skillnad mellan att förbjuda till exempel muslimer att söka vissa jobb, och att ha specifika kriterier som vissa muslimer inte vill anpassa sig till.

Åter till Trollhättan. I stadens Jämställdhets- och mångfaldsplan, som Niklund referar till och som togs i bruk i början av året, kan man läsa om både direkt och indirekt diskriminering. Så här motiverar Said Niklund till TTela sitt beslut att betala ut skadestånd.

– Indirekt diskriminering kan uppfattas som neutralt men missgynnar grupper i praktiken om man villkorar, säger han och framhåller att praktikanten missgynnades på grund av sin religion.

I Trollhättan tillämpar man alltså en mycket långtgående definition av jämlikhet, där man snarare ser till utfall än förutsättningar. I princip kan man tolka varje skillnad i representation mellan olika grupper som indirekt uttryck för diskriminering eller som uttryck för indirekt (omedveten) diskriminering.

En annan fråga är också om inte arbetsledaren i egenskap av kvinna kan sägas ha blivit kränkt av behandling, om man ska driva saken till sin spets. Varför ska kvinnan varnas? Är det inte snarare praktikanten som måste ta ansvar för sitt val av religionsutövning? Det hade till exempel inte accepterats om någon vägrade ta en homosexuell eller svart person i hand.

Mångfald är inte ett värde att sträva mot, utan en realitet att hantera. Det bygger på ömsesidig anpassning, men bara det är inte självklart att en majoritetsuppfattning därför måste ändras. Snarare handlar det om definiera vilka rimliga krav som kan ställas, och vilka avvikelser som bör tolereras för att garantera individens rättigheter. I fallet i Trollhättan har man i toleransens namn givit en individs religiösa tro en särställning. Det är inte första gången det skett, och det är en oroande utveckling att man ska betala ut skadestånd till människor som känner sig kränkta för att samhället inte anpassar sig efter just deras värderingar.

Arkiv