X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi
Integrationsminister Erik Ullenhag besökte Husby i går, en månad efter upploppen. När de pågick blev han inbjuden av Fahd Luyombya, verksamhetschef för coachföretaget Stödtorget, under en debatt de hade med varandra i P1. Många journalister följde med, och har återgett vad Husbyborna tänker om lösningar på problemen för Husby. Den bästa artikeln skriver Ulrika By i dagens DN Sthlm (ej på nätet) som på ett enkelt sätt tydliggör utanförskapet i området: Ingen av dem hon tillfrågar vet ens vem Erik Ullenhag är. En man som sitter på torget, Selah Sheshe, 52 år, tänker efter lite. ”Vänta nu, är inte det den där unga killen, vad är det han är? Ungdomsminister?”.
Förutom jobb och bättre skola, återkommer många av de intervjuade husbyborna till att det behövs goda förebilder. Det låter rimligt. Förebilder är alltid bra. Vem vill inte ha en god förebild? Men varför är det alltid i förorten som man så ihärdigt efterlyser just ”goda förebilder”? Kanske för att många av de mest tillgängliga förebilderna för unga i området är långtifrån positiva. Som Fahd Luyombya säger till Aftonbladet (25/6):
-Det behövs förebilder. Jag hade en äldre förebild som fångade upp mig när jag höll på som mest. Den personen trodde på mig och var hela tiden på mig och visade att det finns möjligheter, att det finns saker att göra.
Det finns vissa specifika problem i invandrartäta förorter. Färre kan svenska, många har kort utbildning, färre kan läsa och skriva, fler har traumatiska minnen från områden de flytt från. Därför behövs särskilda integrationssatsningar. Men i dessa frågor pågår ett konstant semantiskt svedjebruk, där det ena ordet efter det andra blir problematiskt. Men det är just bara ordlekar. De verkliga problemen kvarstår – och de har att göra med integration.
Ett annat problem är att det är vanligt att unga i förorten, men inte bara där, har en attityd att ”systemet” är så korrupt att det inte är någon idé att anstränga sig. Det gäller särskilt unga män, för i förorten det är främst unga kvinnor som utbildar sig och tar sig vidare. Som Luyombya säger så gäller det att hela tiden visa vad det finns för möjligheter, att blicka framåt.
Med på mötet var också Madeleine Opira som driver tankesmedjan A million minds. Även hon efterlyste goda förebilder. I en ett år gammal intervju i lokaltidning Norra Sidan berättade hon att hon efter fem år av jobb och studier utomlands återvände till Husby. Som för många andra som bott utomlands hade hennes syn på Sverige förändrats.
– I många andra länder är det plånboken som styr om du kan utbilda dig, om dina föräldrar kan betala. Här i Sverige är utbildningen fri för alla. Man har stora möjligheter, man kan utbilda sig till det man brinner för, det är inget man ska bortse från eller se som något litet.
Enkelt uttryckt: Sverige är möjligheternas land. Det betyder inte att möjligheterna är exakt jämnt fördelade, men att alla faktiskt har stora chanser att ta sig framåt, uppåt och inåt. De goda förebilderna som visar detta finns redan. Men det vore givetvis bra med fler. Ett stort problem är att vi alla hjälps åt att odla en offerkultur, och det har inte med pengar att göra. Mot det hjälper inte enstaka förebilder. Det finns en passivitetskultur där den egna livssituationen bara uppfattas som en konsekvens av strukturer, samhället, systemet. Det är alltså andra, vilka de nu är, som bär ansvaret för ens motgångar. Själva tanken på det egna ansvaret är utrotningshotad. Men känslan av att vara aktivt förtryckt, även om man måste ta den på allvar, rimmar illa med hur omfattande den svenska välfärdsstaten är, och hur många möjligheter som bekostas av skattemedel. Visst, det behövs fler jobb, i hela Sverige, och i synnerhet i förorterna. Och bättre skolor behövs överallt. Men ändå, det grundläggande problemet i förorten är inte för lite pengar, utan en uppfattning om att  samhället är skyldigt att tillfredsställa ens behov och bota alla besvär. De goda förebilderna som kämpar och lyckas kan tvärtom ses som svikare, eftersom de motbevisar teorin om det förtryckande samhället. Begrepp som ”husblatte”, ”husneger” och ”Onkel Tom” är till för att tukta de som ”tror att de är något”. Detta är förortens egen Jantelag. Den som lyckas blir som en förebråelse av alla de andra. Drastiskt uttryckt: De unga kvinnorna som pluggar vidare och lyckas motbevisar konstant de unga männens uppgivna, destruktiva samhällsanalys.
Som Selah Sheshe, han som trodde Ullenhag var ungdomsminister, säger till Ulrika By i slutet av hennes artikel om varför den upplevda utsattheten är så stor bland de unga i Husby:
– De impregneras av skitsnack om västvärlden och om Sverige. Det är ju det som får dem att tro att de inte har en chans. Deras föräldrar, de etniska föreningarna, moskén – ja många vuxna de ser upp till är samma personer som tar ifrån dem hoppet genom att påstå att det är dåligt här, fast det är hur bra som helst. Men det, vågar du väl inte skriva?

Arkiv