Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Här följer ett replikskifte mellan Kristina Ljungros, förbundsordförande RFSU och ledarsidans kolumnist Paulina Neuding.

 

Rätten till vård går före personalens rätt att välja yrke

Paulina Neuding skriver på SvDs ledarsida (15 mars) om Ellinor Grimmark som Neudling menar ska ges anställning som barnmorska trots att hon vägrar att arbeta med abortvård. Det kan tyckas harmlöst att vårdpersonal ska få vägra utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sitt samvete. Alla människor har givetvis rätt att besluta om gränserna för sitt eget samvete, men en enskild vårdutövares samvetsbetänkligheter får inte gå ut över patienters rätt till vård.

Sveriges riksdag har beslutat om hur svensk abortlag ska se ut och sjukvården har till uppgift att säkerställa att människor får rätt till lagstadgad vård. Den svenska abortlagen är rättighetsbaserad och mycket bra, den utgår från att ingen är mer lämpad att fatta beslut om att avbryta en oönskad graviditet än kvinnan själv. I det beslutet ska hon inte riskera att mötas av vårdpersonal som på ett eller annat sätt försöker påverka hennes beslut, utan hon ska ges stöd och vård utifrån det egna beslutet.

 

Det kan som sagt tyckas harmlöst att enstaka sjukvårdspersonal ska slippa utföra aborter mot sitt samvete, men bortsett från att det försvårar för vården att säkerställa god vård vet vi från andra länder att det inte slutar där. I Norge väntas ett förslag om att husläkare ska kunna neka att hänvisa sina patienter vidare till abortvård gå igenom. Konsekvenserna kommer att bli särskilt allvarligt på mindre orter med få läkare och med långa avstånd till nästa samhälle, där kvinnor kan tvingas resa långa sträckor för att träffa en läkare som kan remittera de vidare så att de kan avbryta en oönskad graviditet. I det ursprungliga förslaget i Norge diskuterades även att vårdpersonal skulle kunna vägra att hänvisa patienter vidare för preventivmedelsrådgivning och assisterad befruktning. Detta är redan verklighet i andra Europeiska länder. I vissa delar av Italien är det, trots den lagstadgade rätten till abort, i princip omöjligt att kunna avbryta en oönskad graviditet på grund av att vårdpersonal vägrar utföra detta. I Spanien finns apotek som vägrar sälja kondomer med hänvisning till samvetsbetänkligheter.

Neuding hänvisar till Europakonventionen och rätten till samvetsfrihet. Det stämmer att Europakonventionen slår fast att samvets- och religionsfrihet är grundläggande rättigheter, men man måste samtidigt komma ihåg att de inte är absoluta rättigheter. Man har inte rätt att utöva den till vilket pris som helst. Enligt artikel 9 i Europakonventionen kan samvets- och religionsfriheten begränsas bland annat med hänsyn till ”hälsa eller moral eller till skydd för andra människors fri- och rättigheter”. Detta innebär att kvinnors rätt till sjukvård och ett värdigt bemötande utgör en tillåten begränsning av enskilda vårdgivares utövande av sin samvetsfrihet.

Inom ramen för en barnmorskas yrke ingår bland annat abortvård. Om man inte, av olika anledningar, vill arbeta med detta finns många andra professioner att arbete med inom vården Att ges rätt till vård är en mänsklig rättighet, det är däremot inte en mänsklig rättighet att arbeta som barnmorska.

Kristina Ljungros, förbundsordförande RFSU

 

 

PAULINA NEUDING SVARAR DIREKT

Jag är osäker på om Kristina Ljungros polemiserar mot min kolumn, eller mot Ellinor Grimmark. Det är sant som Kristina Ljungros skriver att religionsfriheten enligt Europakonventionen inte är en absolut rättighet. Den rymmer alltså undantag. Men jag hänvisar inte till Europakonventionen för att visa att Ellinor Grimmark har rätt i moralisk mening, utan för att beskriva rättsläget. Frågan är: Om fallet hamnar på Europadomstolens bord, hur kan domstolen förväntas döma? Domstolen känner till att religionsfriheten inte är en absolut rättighet, eftersom det framgår av konventionstexten. Jag ger i min kolumn en bakgrund till rättsläget i övrigt. Det är alltså inte min egen förhoppning om utslaget jag beskriver.

”Sveriges riksdag har beslutat om hur svensk abortlag ska se ut”, skriver Kristina Ljungros. Det är sant. Sveriges riksdag har också slagit fast i grundlagen (regeringsformen 2:19) att ingen lag får strida mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Europadomstolen i Strasbourg kan mycket väl slå fast att samvetsfrihet är en mänsklig rättighet. Detta utslag går då före svensk abortlagstiftning.

Ljungros skriver att Ellinor Grimmark enligt mig ”ska ges anställning som barnmorska”.  Det stämmer inte. Jag skriver inte att Ellinor Grimmark har eller ska ha en ovillkorlig rätt till anställning. Jag skriver att jag i grunden delar hennes uppfattning om att vårdpersonal ska kunna åberopa en samvetsklausul vid aborter. Så fungerar det i Norge: Vårdpersonal kan registrera sig som abortvägrare, men arbetsgivare har rätt att inte anställa om det är så att den som söker tjänsten måste kunna utföra aborter. Det blir ett diskrimineringsärende först om den samvetsvägrande nekas anställning enbart på grund av sina åsikter, inte på grund av att hans eller hennes arbetsinsats behövs.

Kristina Ljungros skriver slutligen att samvetsfriheten riskerar att hota tillgängligheten till aborter. Så är fallet i det katolska Sydeuropa, men inte i Norge, Danmark eller Storbritannien. RFSU kan själva avgöra om det är rimligast för Sverige att utgå från erfarenheten i liberala, sekulariserade länder i Nordeuropa, eller i det katolska syd. Vilka länder är mest lika oss? Vilken utveckling vore mest sannolik här?

Paulina Neuding

 

Arkiv