X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

SVT:s slutdebatt är avklarad. Segrarna denna kväll är tre.

  • Annie Lööf, som lyckats pricka in en riktig formtopp så här i det slutliga skedet av valrörelsen.
  • Jonas Sjöstedt, i egenskap av vänsterns tydliga vänsterröst.
  • Jimmie Åkesson, som drar fördel av att ligga vid sidan av övriga partiers huvudfåra också i fler frågor än just migrationsfrågan.

Mycket under kvällen var välbekant materia från valspurtens alla debatter, men positionerna liksom renodlades ytterligare under kvällen. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven håller sig båda i bakgrunden och låter de mindre kamraterna studsa runt och göra fotarbetet i flera utfall mot motståndarna. Det är såklart en strategi i båda fallen och dessutom en faktor som förklarar Löfvens irriterade reaktion när Annie Lööf igår försökte lämna över den där rapporten till honom. Personlig sfär, hävdas det här och var, men i själva verket handlar det nog mer om det Löfven utropade redan när Lööf försökte inleda energisamtalet med honom. ”Käbbel!”, fräste han irriterat. Vad det handlar om är inte att hans personliga sfär inte tillåter rapporter. Men hans utmejslade image tillåter inte munhuggeri med borgerliga småpartier.

 

Löfven gör ett fortsatt dåligt jobb med att sälja in sina traineeplatser i jobbfrågan och när vinster i välfärden diskuteras synas han effektivt av Jan Björklund som konstaterar att ”Löfen är stressad över att det är val på söndag och då vill han låta som Jonas Sjöstedt.”

Fredrik Reinfeldt gör å sin sida processen kort med Löfvens åtgärdsjobb genom att poängtera skillnaden på att använda sysselsättningsåtgärder för att hjälpa till exempel långtidsarbetslösa in på arbetsmarknaden, och att bestämma åt en stor grupp arbetslösa ungdomar att det är just de som ska utgöra generationsskiftet i äldrevården.

 

Göran Hägglund kommer inte riktigt fram i debatten. Bitvis fajtas han bra, exempelvis med Sjöstedt om välfärden, men det räcker inte för att lämna bestående intryck. Hägglund blir också lite tilltufsad av Jimmie Åkesson som uppenbarligen hade föresatt sig att attackera KD i kvällens debatt. Åkesson går ut hårt i början och vänder föräldraförsäkringsfrågan emot Hägglund genom att kritisera jämställdhetsbonusen för att ekonomiskt missgynna de familjer som inte gör som Alliansen vill. Flera gånger ställer han också Hägglund mot väggen och efterfrågar fler vårdplatser – vilket Hägglund besvarar både redigt och kunnigt. Problemet är bara att när Hägglund svarar låter han mer som den intervjuade ministern än den duellerande partiledaren, vilket blir bortslösade minuter av hans talartid.

Även andra besväras av Åkesson. Jan Björklund får se sig snuvad på poängen om att kolbiten beror på Tysklands kärnkraftspolitik när SD-ledaren förekommer honom. Och i vinstdebatten är det egentligen bara han och Sjöstedt som står ut i en i övrigt ganska enig grupp. Sjöstedt med sitt vinstförbud och Åkesson genom att efterfråga en bredare diskussion om kvaliteten i välfärden, inte bara om vinsterna. Bådadera är ståndpunkter som lär ha genklang ute i stugorna.

 

Det är trevligt att se Gustav Fridolin i rutan för omväxlings skull, så mycket kan man säga. Åsa Romson har inte lyft något vidare i de senaste tv-debatterna och det var på tiden med ett skiftbyte mellan språkrören. Fridolin håller hyfsad fart och förvaltar i stora drag sina sekunder väl, men lyckas – förbluffande nog – sjabbla bort kärnkraftsfrågan genom att bli fabulöst otydlig om vad han egentligen vill med Vattenfalls kolverksamheter. Energiavsnittet domineras istället av en liten flört (!) mellan Löfven och Annie Lööf.

Under rubriken integration blir det ungefär som sist, det vill säga partiledarna skyndade sig att tala om allt annat än integration. Själva diskussionen om öppenhet är inte ointressant, den visar på viktiga ideologiska skillnader och det blir bra när Annie Lööf tänder till och säger ifrån till Jimmie Åkesson när han försöker antyda att det är Alliansen, inte han, som står för den hjärtlösa ohjälpsamma politiken.

Men diskussionen dröjer sig kvar vid öppenheten, gränserna och migrationen och flyttar sig aldrig vidare till integrationen. Inte ens när Anna Hedenmo uttryckligen ber Jan Björklund resonera om bristen på kommunplatser och boende i flyktingmottagandet lyckas hon tvinga fram konkretionen. Istället gör Björklund en utläggning om kyrkor i Mosul och avslutar med att vända sig till – Åkesson.

Värt att notera är emellertid att Åkesson själv inte redogör för någon integrationspolitik han heller. Alls! När han får frågan slingrar han sig och menar att om migrationspolitiken bara vore sådan som han vill ha den så hade integrationspolitik inte ens behövts. Men om och men räcker inte som svar.

 

Arkiv