X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Ulrika Knutson replikerar här på söndagens text:

”Jag tror att Sanna Rayman verkligen vill att alla ska få uttrycka sig fritt. Men i sitt brinnande försvar för yttrandefriheten i söndagens SvD, gör hon precis tvärtom. Hon kräver av andra att de tiger i den goda sakens namn.

”Häpnadsväckande omoralisk” kallar hon en krönika jag skrev i Fokus för tre år sedan, där jag kritiserade Lars Vilks konstverk ”Muhammed som rondellhund”. Det är hårda ord. I samma krönika fanns dock ett fördömande av dödshoten mot Vilks. I en rad andra texter, i Fokus, Dagens Nyheter och P1:s Godmorgon, världen! har jag entydigt fördömt hoten mot Vilks och stämplingarna mot hans person, liksom jag har påpekat att yttrandefriheten ger Lars Vilks all rätt att kränka vem han vill – och mig rätten att kritisera innehållet i hans utsagor och i hans konst.

Eller menar Sanna Rayman att yttrandefriheten bara kan försvaras genom att man sätter likhetstecken mellan budbärarens rätt att yttra sig och själva budskapet? Vad händer då med det fria meningsutbytet? Allt detta vet Sanna Rayman mycket väl, men det passade henne inte att redovisa några nyanser denna gång.”

Ulrika Knutson, frilansjournalist

 

 

Svar från Sanna Rayman

Nejdå. Jag begär givetvis inte att Knutson ska vara något hon inte är. Jag kräver inte av vare sig henne eller någon annan att de ska ”tiga i den goda sakens namn”. Knutson – och alla andra – gör, skriver och tycker givetvis vad de vill om såväl Vilks som annat. Så gör även jag.

Min huvudpoäng häromdagen var att i de många texter om Vilks som passerat revy under de sex år som gått sedan de där teckningarna plockades bort från utställningen ”Hunden i konsten” på Tälleruds hembygdsgård utanför Karlstad så:

”görs givetvis ofta de obligatoriska utfästelserna om Lars Vilks rätt att uttrycka sig utan att mordhotas. Men det är bara texternas formalia, inte deras ärende. Engagemanget och vreden finns i andra stycken. Vart riktar debattörerna sin indignation? Det är synen på ”det skändliga” som man ska hålla ögonen på.”

 

Det blir helt enkelt avslöjande när en debattör, trots att vi nått punkten för ständiga dödshot som sträcker sig över år av någons liv, finner det mer angeläget att harmas över konstnärens brist på hyfs än dödshotarens dito.

Det är vad jag pekar på. Det innebär inget krav, bara ett konstaterande.  Och apropå obligatoriska utfästelser så skriver Knutson i sin replik ovan att hennes krönika innehöll en sådan. ”I samma krönika fanns dock ett fördömande av dödshoten mot Vilks”, säger hon.

Tja, jo, det fanns det väl. Så här löd det:

”Att förklara krig mot Lars Vilks förefaller både omoraliskt, brottsligt och onödigt, men jag har svårt att se den förvirrade Jihad Jane och hennes meningsfränder som ett globalt hot mot yttrandefriheten.”

Som fördömande betraktat finner jag den persiljekvisten ganska vissen, det måste jag säga… Särskilt när den ligger på en rejäl portion raljans och bagatellisering.

 

Två månader efter denna krönika hade Knutsons trivialiserande av hotbilden återigen hunnit motbevisas – denna gång i form av tumult och överfall på en universitetsföreläsning som fick avbrytas samt i ett försök att bränna ner Vilks hus. Då skärper Knutson tonen avsevärt i en annan krönika, där hon ger fördömandet av hot mer utrymme och där hon slår fast att föreläsningen måste få slutföras.

Dock är även denna text exempel på samma sak, värnet för yttrandefriheten är formalian i en text vars intellektuella kärna denna gång är att problematisera riskerna med en ”ädel tävlan om att vara Allra Mest För Yttrandefrihet”:

”Vi talar snart i munnen på varandra i yttrandefrihetens namn. Om vi alla talar samma budskap, i samma upphetsade tonläge, i ädel tävlan om att vara Allra Mest För Yttrandefrihet, men undviker allt som komplicerar saken – har då inte det offentliga, demokratiska samtalet allvarligt »fransats i kanten«?”

 

Här skiljer vi oss åt. Knutson verkar tro att man aldrig når ett läge eller en situation där det faktiskt är både viktigt och rätt att tala med en mun och yttra samma budskap. Att kakofonin av röster alltid är den rätta vägen. Jag tänker tvärtom. Det finns tillfällen då ett samhälle tjänar på att tala med en röst och det skulle underlätta signalens tydlighet om vi i dessa stunder försökte tillmäta vår egen entusiasm och smak lite lägre vikt i ett ärende som huvudsakligen är principiellt.

Men, som sagt. Jag tror inte att man kan kommendera fram en indignation som inte längre finns och således handlar inte min text om vad Ulrika Knutson borde ha gjort. Nejdå. Jag kräver inget av Ulrika Knutson. Det handlar, så att säga, inte om dig.

 

Min text handlar om vad jag tror är viktigt i ett fritt samhälle, vilken roll jag tror att en intellektuell elit har i trängda lägen. I fallet Vilks konstaterar jag att Sveriges intellektuella elit, blott exemplifierad med bland annat Knutson som dåvarande Publicistklubbens ordförande, inte uppfyller de vitala funktioner som man skulle önska. För man kan ju undra, så här efter mordplaner, dödslistor, mordbrand och attacker. Vad krävs för att våra Ulrika Knutsonar ska tända fyrbåkarna?

Arkiv