X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

På ledarsidan idag omtalas Gaddafi som galen. Det är inte första gången vi hör den beskrivningen. Inte heller är det första gången Shakespeare nämns i samma artikel som Libyens diktator, påminner jag mig.

Gaddafi är ”av allt att döma helt galen”, konkluderade Göran Hägglund i en statusrad på Facebook efter att ha tagit del av Muammar Gaddafis tal häromdagen. ”Han måste omedelbart bort för att ge plats för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter”, fortsatte KD-ledaren. Och visst. Det var ett tal som inte gick av för hackor. Ett en och en halv timme långt ”tal” – fullfjädrat galet. Libyens diktator hann med att både kalla sitt folk för kackerlackor, hota dem till livet och tala om sig själv i tredje person. Det räckte med att se några minuter för att dra samma slutsats som Hägglund.

Saken är dock den att det här är ju inget nytt. Det här har vi ju vetat i evigheter. Så länge jag har känt till Gaddafis existens har jag också vetat att han är fullständigt knäpp. Han har emellertid tillhört den där klicken som inte bara ses som diktatorer, utan också som någon form av celebriteter på världens politiska scen. Den där märkliga gruppen despoter som åtnjuter en förvriden form av acceptans i kraft just av sin galenskap. Som om vi innerst inne gillar att ha ett par karismatiska galenpannor vid makten här och var i världen att skvallra om.

Så har det alltid varit med Gaddafi. Han har åtnjutit det där överseendet. Det betyder att han inte alltid har behandlats som den förtryckare han är, utan emellanåt också som en politisk figur värd vår uppmärksamhet. Jag tänkte på det när jag hörde Stina Lundberg Dabrowski berätta i radio häromdagen om sin intervju med honom. Det var en sån stor grej då, minns jag. Wow, Stina intervjuar Gaddafi, vilken grej!

Så ser man talet och tänker, varför i hela friden skulle någon över huvud taget vilja intervjua den där?

Det saknades aldrig tecken och bevis på hans galenskap – varken då eller nu. Minns ni när han hävdade att Shakespeare egentligen var en arabisk shejk som vi i väst orättmätigt hävdade var britt?  Minns ni när han fängslade, torterade och hotade fem bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare med avrättning för att undkomma en folklig vrede över myndighetsslarv han själv borde vara ytterst ansvarig för? Minns ni när han häromåret sade att ett utvecklat samarbete mellan Libyen och Europa vore omöjligt – inte minst eftersom folk går nakna på gatorna i Skandinavien?

Denne man, detta barn, har vi skrattat åt ibland, intervjuat ibland, berett plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter ibland. Och han har pajasat på, viss om att ju mer underhållning han bjuder, desto mindre kommer strålkastarljusen falla på den befolkning han förtrycker och plågar.

Som alltid i såna här skeenden börjar pajkastningen där höger och vänster gör sitt bästa för att koppla samman motståndarsidan med den för dagen aktuelle despoten. Det är så jävla ovärdigt hur allt ständigt reduceras till ett inbördes inrikes koketterande.

Jag ska absolut inte påstå annat än att jag både har deltagit i något sådant förut eller säkert komma göra det framöver. Det ingår i den politiska debatten och säkert har jag eller kommer jag att göra det. Men just nu tröttar mig den pajkastningen så infernaliskt. Vem har sålt vapen till en dumming?

Tja, vem har inte sålt vapen till en dumming är väl en bättre fråga. Vi har så länge jag kan minnas haft en neutralitetspolitik med brett stöd. En politik som i realiteten kräver att vi tillverkar och kränger vapen. Varför låtsas något annat?

Det är en mycket otrevlig tanke att vi både igår, idag och imorgon kommer att fortsätta på samma vis. Vi kommer att skratta åt Hugo Chávez och Kim Jong Il och vi kommer att tjafsa och beskylla varandra för flathet till höger och vänster, men vi kommer inte att göra något.

Och. Ovanpå allt detta vetskapen om att det här med att ”göra något” långtifrån alltid är möjligt. Vi kan inte invadera varje land som drabbats av en galenpanna. Det stannar vid ”hård kritik”, ”skarpt uttalande” och det gamla vanliga.

Uppgivna skratt och skamkänslor.

Galet.

Annat på det galna temat: Tokmoderaten, The Atlantic.

Arkiv