X
Annons
X

Ledarbloggen

SvD

SvD

Bra att Biskopsbrevet om klimatet diskuteras! Dock är det förbryllande att SvD bygger sin diskussion på en förvrängande läsning, med påståenden som går stick i stäv med vad vi skriver i vårt klimatbrev. Ledarskribenten Maria Ludvigsson utgår från sin uppfattning att Svenska kyrkan har övergivit teologin och blivit en grund, populistisk och politiserad organisation. Och hon menar sig hitta belägg för precis det.

Det hon inte ser är att brevet från första till sista sidan drivs av teologi. Det finns ett helt kapitel (4) om just det hon efterlyser, nämligen ett kristet resonemang om människans roll, om hennes kraft och svaghet, värdighet och begränsning, synd och omvändelse. Även det själavårdande perspektivet (kap 3) har gått henne förbi. Att säga att teologin i brevet består av ”diverse bibelcitat för att underbygga en politisk hållning” är lika träffande som att säga att ML:s artikel är en samling kommatecken.

Så nej, det är inte ”Politik före Gud” i biskopsbrevet, men väl politik utifrån tro på Gud. Kristen tro leder till politisk reflektion, dvs reflektion över det samhälle och den värld vi lever i. Det leder i sin tur till att offentligt ge ord åt denna reflektion. I ett demokratiskt samhälle är det också rimligt att utmana dem som har ansvaret för att politiska beslut fattas, beslut som behövs för ett gott samhälle och ett gott liv. Klimatfrågan behöver sådana beslut.

En kyrka bygger inte ett samhälle vid sidan om. Dess företrädare vänder sig till dem som på ett legitimt sätt har att fatta politiska beslut. Och de behöver alltid förhålla sig kritiska och självkritiska till makten.

Politiken är viktig, men ändå bara en bland många krafter. Det är dags att vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är uttryck för människans värdighet – samverkar, skriver vi (sid 8). Vi vill till exempel se tvärvetenskaplig forskning mellan naturvetenskap, lycko- och välfärdsforskning och religionsvetenskap.

Maria Ludvigsson hävdar att vi tillskriver centralt fattade beslut större vikt än teknisk utveckling och mänskliga framsteg. Tvärtom! Det är just erfarenheten av vad teknisk utveckling och mänskliga framsteg kan betyda som hoppfullt genomsyrar brevet. Men det är ofrånkomligt att goda tankar, utveckling och framsteg stöds av politiska beslut.

Ett centralt ärende i biskopsbrevet är att möjliggöra ett hopp som frigör nödvändig handlingskraft. Maria Ludvigsson får det istället att låta som om vårt enda ärende är tillväxtkritik, att vi med en ”arrogant västerländsk vänster” raljerar över fattiga människor som strävar efter ett ekonomiskt drägligt liv.

Det är inte den ekonomiska tillväxten i sig som avgör hur samhällets klimatpåverkan ser ut utan ”tillväxtens innehåll”. Biskopsbrevet ifrågasätter alltså inte ekonomisk tillväxt som sådan, utan vi diskuterar vårt beroende av tillväxt och konsumtion utifrån ett globalt rättviseperspektiv. Vi frågar: Är det möjligt att med vår planets begränsningar tro att den rika världens hittillsvarande tillväxt kan utsträckas till alla? Är det enbart ekonomiska termer som ska användas för att tala om välstånd? Håller vår generation på att vältra över kostnaderna för jordens framtid på våra barn och barnbarn? Det börjar, tack och lov, bli allt mer vedertaget att tillväxt symboliseras av mer än dollartecken. Tillväxt behöver inkludera ekonomisk, ekologisk, social och även andlig hållbarhet.

Kyrkan är ett internationellt nätverk. Frågorna om rättvis och hållbar tillväxt ställs till oss av våra vänner från andra delar av världen. Från dessa vänner hör vi också om påverkan genom förändrade klimatförhållanden. Som så ofta är det redan fattiga och utsatta människor som drabbas först.

Maria Ludvigsson påstår att konkreta utvecklings- och implementeringsförslag saknas. Kan hon ha slutat läsa innan hon kom till sidan 89? För det är där uppmaningarna börjar till Svenska kyrkan, dess församlingar, stift och nationella organ, till alla våra medmänniskor, till beslutsfattare och myndigheter, företag och organisationer, medlemsstaterna i FNs klimatkonvention (UNFCCC), internationella beslutsfattare och organisationer samt kyrkoledare i hela världen.

I en debattartikel i The Guardian i våras efterlyste generalsekreteraren för FNs klimatkonvention Christiana Figueres de religiösa ledarnas röst om klimatförändringarna. I religiösa traditioner finns en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som rent sekulära projekt kan sakna. Det handlar inte om att fika efter relevans utan om att bidra med det som ligger i vårt uppdrag. Relevansen kommer då av sig självt.

I svenska valtider tål det att upprepas: Som kyrka drivs vi inte av vänster- eller högervindar utan av evangeliet om Jesus Kristus.

 

För Svenska kyrkans biskopskollegium

Antje Jackelén, ärkebiskop
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs stift
Thomas Söderberg, biskop i Västerås stift

”Ett biskopsbrev om klimatet” finns på svenska och engelska på Svenska kyrkans webb.

Arkiv