Löfvens innovationsråd direkt skadligt

Industrikansler var väl det mest fantasieggande förslaget rent språkligt, men även innovationskatapulten kommer att leva kvar som ett tidigt Löfvenskt begrepp. Högst sannolikt (och förhoppningsvis) blir det bara just som ord vi kommer att minnas dem.

När professor Lars Calmfors i DI (1/10) tillfrågades vad han tänkte om Löfvens föreslagna innovationsråd gav han svaret att sådana faktiskt kan göra långt mer skada än nytta. Den grundläggande frågan handlar om hur man egentligen ska förstå innovation; hur innovationer frodas och vad som dämpar dem. Det verkar vara en genuint mänsklig förmåga och drivkraft att ständigt vilja göra tillvaron allt bättre, och då krävs nya lösningar.

Innovation, företagsamhet och tillväxt hör ihop. Och sedan S bestämt sig för att vara för tillväxt (som välfärdsfinansiering, alltså) har partiets företrädare allt oftare kommit att tala väl även om entreprenörskap, innovationer och företag. Men ovan som man ändå fortfarande är vid marknadsekonomiska utläggningar och vurm för kapitalister blir reformidéerna lite aparta. En centralt placerad kansler ska bevaka industrins intressen och analysera politikens industrikonsekvenser. Även Löfvens innovationsråd har centralistisk karaktär. Det är traditionell S-politik att allt kan voteras fram: Bara en majoritet i en politisk församling bestämmer något, så blir det så.

Återigen försöker man samla kunskap centralt för att få saker att hända ute i samhället och i näringslivet. Det fungerar inte så. Och Löfven borde veta bättre, kommittéer och kommissioner har kommit och gått men innovation, entreprenörskap och företagande har inte påverkats i någon större utsträckning. Om man ska tro Calmfors, vilket man bör göra, är såna påfund och aktiviteter alltså snarare direkt skadliga.

Det påminner om ett citat ur The Economist (16/2) ”The world is littered with imitation Silicon Valleys that produce nothing but debt.”

En god policy för bättre innovationsklimat är färre och mindre policies.