X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

I höstas hade P1 en satsning kallad ”Kulturvalet”, där representation och hudfärg avhandlades under fyra måndagar i följd. Eller, uhm, nåja. Syftet med debatterna var nu inte riktigt detta. Ursprungsidén var faktiskt att avhandla kulturpolitik inom fälten konst, teater och film, men den biten tilldelades ofta andrafiolen eftersom representationen och vitheten föreföll intressera de inkallade kulturaktörerna mer.

Vid det tillfälle då vi diskuterade scenkonsten deltog Ung Scen Öst-chefen Malin Axelsson som flera gånger återkom till problemet med vithet i kulturbranschen. Exempelvis beklagade hon att inom länsteatern var bara en av tjugo chefer inte vit. Ett ”väldigt problem”, slog Axelsson fast. ”Varför tillsätter man cheferna på det här sättet?”, undrade hon vidare. När samtalet några minuter senare åter styrde in på vithetskritik och vithetsnorm och vita kroppars företräde inom scenkonsten förklarade Axelsson att ett jättestort ansvar vilar såväl på konstnärerna själva som på cheferna:

– Upproret måste komma inifrån institutionerna och vissa måste faktiskt också kliva av sina chefsposter. Nånstans så är det så, om det ska bli en förändring, då kan vi inte sitta och trycka på chefsstolar hur länge som helst.

– Men du är själv konstnärlig ledare?, invände programledaren och efterfrågade subtilt lite egen agens i det utlovade upproret.

– Inte länge till! utropade Malin Axelsson kavat och skrattade nervöst, samtidigt som hon elegant undvek att besvara följdfrågan om hon hade tänkt avsäga sig sin post.

 

Nu intar Malin Axelsson snart en ny chefsposition och någonting säger mig att hon inte har frågat sin nya arbetsgivare varför man tillsätter henne som är vit. Ja, någonting säger mig att Malin Axelsson vid inget tillfälle under rekryteringsprocessen har sagt till arbetsgivaren att hon egentligen tycker att de borde låta bli att anställa hennes vita kropp. Axelsson har säkert något sätt att rationalisera för sig själv varför hon inte lever upp till sina egna brandtal. Brandtalen om att vissa faktiskt måste kliva av sina chefsstolar brukar sällan vara annat än till intet förpliktigande ord som gäller andra än en själv. Ord som gäller i teorin, inte i den egna karriärens praktik.

Nota bene. Jag tycker att Malin Axelsson gör rätt som tar ett chefsjobb som erbjuds henne. Hon har all rätt i världen att trakta efter det och ta det när det kommer inom räckhåll. Men, den rätten tycker inte Axelsson själv att hon har, om man ska tro vad hon sade vid panelsamtalet i höstas. Ska man tro den versionen av Axelsson så borde hon leda upproret inifrån och kliva av.

Frågan är då: Hur hänger Axelssons ord ihop med nyheten om att hon är nyutnämnd chef för Radioteatern?

Arkiv