X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Miljöminister Åsa Romson har av allt att döma målat sin båt med färg som är förbjuden. Hon har själv publicerat bilder som dokumenterar det hela, och konfronteras nu av Expressen. Möjligen kan det förhålla sig så att färgen inhandlades innan färgen förbjöds, men klart är att hennes fritidsfartyg fick sitt senaste lager av den miljöförstörande kulören vid ett tillfälle då man de facto inte fick lov att använda den längre.

Man kan tycka att detta är en småsak. Onekligen är det många bagateller som passerar revy under dessa veckor av ministergranskning. Det är ett i stora stycken fånigt skådespel som rullas upp när ministrar bekänner sin ungdoms cannabisäventyr och bedyrar att de ångrar detta djupt. Ingen verkar ens tro att det hela ska leda till några avgångar, alltihop liknar mer ett rituellt gatlopp där alla ska få sig en rättvis släng av sleven.

 

Samtidigt gör många jämförelser bakåt i tiden. Och nog är det svårt att se någon sammanhängande logik mellan konsekvenserna av Reinfeldts mardrömsstart 2006 och regeringen Löfvens odramatiska visning av garderobsskelett. 2006 var obetalda tv-licenser nog för att tvinga fram en kulturministers avgång, vilket ofta förklaras med att förseelsen – om än liten – hade direkt koppling till posten. Parallellen till miljöministerns giftiga båt är uppenbar. Dessutom, kan man tillägga, handlar det i Romsons fall om att med ena handen vara ideologiskt pådrivande för en hård lagstiftning och med den andra måla sin båt med det man vill förbjuda.

Det är inte utan att man påminns om den här gamla klassikern

Festligast är dock att Romson, när hon konfronteras med bilderna på sig själv i full färd att måla fartyget, omedelbart kör en Lex Kent Ekeroth och påpekar att hon minsann har copyright på dem. Som om det skulle förändra något i Östersjön.

 

Eller nej förrresten. Festligast är att till och med när Åsa Romson konfronteras med den miljöförstöring som hennes hem och hennes levnadssätt bidrar till så lyckas hon landa i sin gamla vanliga slutsats om vems fel allt elände är – nämligen männens. För vet ni!? Det var inte hon som köpte färgen, det var hennes man och hans kompisar.

Låt oss studera en passage ifrån hennes Almedalstal:

”Det finns en oskriven regel i biståndspolitiken att om man vill förbättra barnens livsvillkor ska man satsa på kvinnorna. Kvinnor är också en bättre mall än män för bra klimatpolitik.
Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att skona klimatet. 
Mycket förenklat kan man säga att klimatförändringarna orsakas av rika män, men drabbar fattiga kvinnor. Det är samma mönster oavsett om vi tittar i Sverige, Europa eller världen.”

Ja, det verkar vara samma mönster hemma hos den hårt drabbade styrman Romson också. Nu vet vi hur miljöministern får ihop den könsfördelade skuldstatistik hon så gärna för…

Arkiv