Palms aktiva ointresse

Man börjar ju alltmer känna att Socialdemokraterna får reda ut det där själv. Vem som nominerade och hur sent och vad man visste före nomineringen, efter nomineringen och under nomineringen. När jag skrev om allt detta häromdagen använde jag formuleringen aktivt ointresse för att beskriva både Socialdemokratins, men också Moderaternas, förhållningssätt till problematiska företeelser:

”S har uppenbarligen varit aktivt ointresserade av att se existerande värderingskrockar mellan IFiS och rörelsen. Och nej, det handlar inte om att muslimer i allmänhet inte är förenliga med S, som en del tolkar affären som. Givetvis kan detta inte vara slutsatsen och om vi drar den har vi samtidigt sagt att IFiS skulle vara synonyma med den långt större gruppen muslimer i Sverige. Dylika generaliseringar bör vi akta oss för. De värderingskrockar som diskuteras har snarare ytterst med organisationens kopplingar till Muslimska brödraskapet att göra.

Det är också värt att påpeka att inte bara S fungerar så här. Inte bara S är sådär aktivt ointresserade. Exakt samma fenomen återfinns hos Moderaterna, som har löst liknande frågetecken kring riksdagsledamoten tillika förre IFiS-ordföranden Abdirizak Waberi, med lite rask formalia – en underskriven ”kandidatförsäkran”.

Varför gör man så? Varför detta aktiva ointresse för kandidaternas handlingar?”

Nu har debatten urartat i detaljstudier och connect-the-dots och rent interna diskussioner kring processen – som onekligen ser väldigt märklig ut. Att koppla ihop Mustafa med de personer hans organisation gång på gång bjuder in, vilket ju var upprinnelsen till allt det här, verkar nu anses vara guilt by association. Tja, jag vet inte jag. Han är ju trots allt ordförande i organisationen? En mer rättvisande term är kanske guilt by representation?

Nåväl. På DN Debatt ger Nalin Pekgul sin bild. Den texten lär dela lägren inom S ännu mer. Det är värt att påpeka att Pekgul har varnat för detta förut – och blivit tämligen ignorerad. Som sagt. Aktivt ointresse. Ännu tydligare blir det när Veronica Palm försöker förklara alla turer kring nomineringsprocessen gör sig detta ointresse påmint igen.

Det visar sig att frågan om Mustafas och ISiF:s olämpliga talarpreferens har manglats lite fram och tillbaka under ett år och att partiet både diskuterat saken med, och fått löften ifrån, Mustafa gällande olämpliga inbjudningar. Sådana har som bekant gjorts igen, nu i påskas. TT frågar Palm om saken:

”TT: Men visste du inte att han hade bjudit in talare med extrema åsikter bara några dagar före partikongressen?

– Nej, jag visste inte om det, säger Palm.”

Under det gångna året har Palm och hennes organisation alltså diskuterat evenemang och olämpliga inbjudningar med Mustafa. De har ställt krav och utverkat löften. Så kommer nästa evenemang. Talarna är, tja, som vanligt. Ingen märker detta. Reaktion uteblir, Mustafa nomineras.

Det ska till en rejäl portion aktivt ointresse för detta. Särskilt med tanke på att Veronica Palm själv var gäst på evenemanget i fråga.