X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Häromdagen publicerade vi en replik från RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros på Sanna Raymans ledare om singelinsemination. Den repliken samt svaret på den kan läsas här.

Ytterligare en replik har nu inkommit, från Emma Wikberg, som är är teoretisk fysiker och bloggar här. Hennes replik lyder som följer:

 

”Vi tror att det är bra om ett barn får växa upp med båda sina föräldrar”, sade Göran Hägglund i SVT i tisdags, som svar på varför Kristdemokraterna är emot förslaget att ge ensamstående kvinnor rätten att bli inseminerade. Efteråt kommenterar Sanna Rayman uttalandet på SvD:s ledarsida, och är helt rätt ute när hon skriver att KD inte tycks ha ägnat frågan tillräcklig tankemöda och att argumentationen därav blir rörig. Av kritiken hade man kanske kunnat förvänta sig att Rayman själv skulle undvika att hoppa i samma tunna, men det är ju erkänt svårt att lära av andras misstag.

Rayman instämmer i att en ofrivilligt barnlös singelkvinna är att föredra framför en singelkvinna som ges ett efterlängtat barn genom insemination. Hon menar att staten inskränker barnets rättigheter (som formulerade i FN:s barnkonvention) om singelinsemination tillåts, att staten inte har rätt att ”upphäva och utradera ett faderskap”, samt att frågan inte handlar om huruvida det resulterande barnet kan anses ha goda förutsättningar att få ett bra liv. Låt oss fundera över dessa påståenden.

 

För det första behandlar barnkonventionen över huvud taget inte vilka vuxna som är lämpade att bli föräldrar och inte, utan vilka rättigheter de barn som de facto finns ska åtnjuta. För det andra tycks Rayman låta en snäv och bakåtsträvande syn på begreppet ”förälder” styra hennes inställning till singelinsemination. I konventionen står att ett barn har rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Och det fanns visserligen en tid då alla barn (med ett av KD känt undantag?) tillkom genom samlag mellan en man och en kvinna, men med utvecklandet av de alternativa tekniker som numera finns, har föräldrabegreppet justerats och är inte alltid kopplat till genetiskt släktskap.

Vid befruktning med donerade spermier ges vanligtvis inte donatorn faderskapet. Detta gäller redan vid insemination av olikkönade såväl som samkönade par, och detsamma skulle enligt lagförslaget gälla vid insemination av ensamstående kvinnor: något faderskap utdelas helt enkelt inte i detta fall. Vad Rayman menar med att förslaget introducerar möjligheten att upphäva och utradera ett faderskap är oklart – det är svårt att upphäva något som aldrig införts. Om hon anser att det centrala är vem som bidragit till barnets DNA, borde hon i konsekvensens namn inkludera även insemination av par i sin kritik. Eftersom så inte sker, får man anta att det är den förmodade frånvaron av en ”fadersgestalt” som egentligen besvärar henne. Man kan tycka att om Rayman delar Hägglunds vurm för den heteronormativa tvåsamhetsidén, borde hon helt enkelt komma ut med det.

När en föreslagen lagförändring utmanar djupt rotade föreställningar eller dogmer, är det lätt hänt att motargument uppstår i form av en rationalisering av ett självupplevt obehag – i detta fall inför icke-traditionella familjekonstellationer. För KD och Rayman skulle jag därför vilja påpeka att inte allt som spontant känns fel faktiskt är det. Hela syftet med den statliga utredningen är att den ska bidra med en saklig bedömning, fri från fördomar, av både risker och vinster förknippade med singelinsemination. Frågan handlar i allra högsta grad om vilka barn som kan ha det bra, och detta tas det också fasta på i utredningen. Hägglund får tro på sin fritid – i rollen som politiker ska han låta samla in relevanta fakta från verkligheten och utifrån dem fatta välgrundade beslut för samhällets bästa.

Emma Wikberg

 

SVAR

Emma Wikberg börjar med att slå fast att barnkonventionen inte tar ställning till vilka som ”är lämpade att bli föräldrar och inte, utan vilka rättigheter de barn som de facto finns ska åtnjuta”. Helt riktigt, det är därför jag återkommande i min text understryker att frågan inte handlar om lämplighet, utan om att man här låter vissa barn komma till världen med naggade rättigheter. Vidare menar Wikberg att det faktum att jag inte tycker som hon avslöjar att jag styrs av ”en snäv och bakåtsträvande syn på begreppet ”förälder””. Här hade det varit på sin plats med ett exempel, men vi får nöja oss med att det ”tycks så”. Åhå. Ja om det ”tycks så” så är förstås saken biff…

 

Wikberg beskriver vidare barnkonvention som även jag anfört som argument. ”I konventionen står att ett barn har rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem”, skriver hon. Ja, just det. Detta betyder att den stat som är satt att försvara barnens rättigheter så långt det är möjligt ska sträva i denna riktning. Tekniska framsteg och olika vägar till föräldraskap upphäver inte detta ansvar, vilket Wikberg verkar tro:

”Det fanns visserligen en tid då alla barn tillkom genom samlag mellan en man och en kvinna, men med utvecklandet av de alternativa tekniker som numera finns, har föräldrabegreppet justerats och är inte alltid kopplat till genetiskt släktskap”, skriver hon.

Men att föräldraskap inte alltid är kopplat till genetiskt släktskap är ingenting sprillans nytt i och med de tekniska framstegen. Vi har haft föräldraskap utan genetisk koppling länge, de kallas adoptioner och är ett resultat av att föräldraskapet överförs från två bioföräldrar till två andra föräldrar, för att det befinns vara i barnets intresse. Även om nya typer av föräldraskap blir möjliga tack vare tekniken bör inte dessa överväganden i barnets intresse upphöra.

 

I konsekvensens namn borde jag inkludera inseminering av par i min kritik, menar Wikberg. Varför då? Oavsett tekniken så har vi även där en situation där barnets rättigheter tillgodoses. (Och låt mig vara tydlig här, eftersom min inställning misstänkliggörs: Nej, föräldrarnas kön är inte relevant för min inställning i inseminationsfrågan.)

”Vid befruktning med donerade spermier ges vanligtvis inte donatorn faderskapet”, skriver Wikberg vidare. Mja, det där är en lite luddig beskrivning. Låt oss vara lite mer specifika. Donatorn ges inget föräldraskap. Detta eftersom det under den aktuella omständigheten redan finns två personer som har för avsikt att vara föräldrar till barnet. Däremot har barnet i dessa fall rätt att få veta vem som är biofader när barnet når vuxen ålder. Detta sammantaget gör att barnets konventionsenliga rätt till såväl två föräldrar som kännedom om sitt ursprung kan anses rimligt uppfyllda inom denna ordning.

Men, i det fall vi nu diskuterar raderas ett av två föräldraskap helt ur ekvationen – från start. Det utgör en stor skillnad i förhållande till barnkonventionens stipulerade ”så långt det är möjligt”. Här har vi tvärtom släppt taget om en viktig strävan redan från start och jobbar i motsatt riktning. Förslaget är därmed en inskränkning i barnets rättigheter och ett (avsiktligt) sämre tillvaratagande av dess intressen från statens sida.

 

Wikberg kämpar tappert med att försöka få min text att handla om någon sorts heterovurm. Det är förståeligt, det brukar vara det bästa sättet att slippa argumentera i sak. Men, nej, min inställning är inte uttryck för någon sådan vurm. Jag hejar inte på någon särskild sexualitet. Däremot är tvåsamhet inte irrelevant i sammanhanget, vilket jag redan påpekat här ovan.

Barnkonventionen talar om föräldrar i plural, det vill säga staten bör sträva efter att tillgodose barnets rätt till föräldr-ar. Den strävan tar sig många uttryck i vårt samhälle. Den syns i faderskapsutredningarna eller i underhållsstöden där frånvaron av en förälder kompenseras ekonomiskt. Den syns också i vår moral, i våra normer – såtillvida att samhället ser med sträng blick på fäder som smiter undan sitt ansvar i händelse av oplanerad graviditet – en norm som åtminstone jag tycker att vi bör behålla, snarare än underminera.

 

Slutligen. Mitt problem är verkligen inte att singelinseminationer ”inte känns rätt”, vilket Wikberg landar i när hon utför en liten snabbanalys av mig och ger min åsikt den tjusiga diagnosen ”rationalisering av ett självupplevt obehag”.

Ärligt talat. Det här behovet av att ge diagnoser åt minoritetsuppfattningar, är inte det lite förlegat? Jag kan dessutom meddela Wikberg att det förhåller sig precis tvärtom. För inte så längesen tyckte jag som Wikberg att singelinseminationer var problemfritt, för att jag ville tro det, alldeles spontant. Jag undvek aktivt ett mer principiellt genomtröskande av frågan eftersom jag ville att alla barnlängtande singelkvinnor skulle få sina efterlängtade barn. Det vill jag nu också.

Men jag har likväl tänkt igenom saken. Utifrån likabehandling och rättigheter, vilket måste finnas med i ekvationen. Och, som jag skrev i slutet av mitt svar till RFSU häromdagen: jag skulle oerhört gärna ta del av argument som riktade in sig mer precist mot mina egna, snarare än de huvudspår som idag (”kärleksspåret” samt ”du är unken-spåret”) dominerar debatten. Jag hade gärna vikit ner mig i frågan om rimliga kryphål fanns. Visa mig kryphålen please!

Arkiv