Vad kan s lära av stalinisterna?

Revolutionsåret 1917 tog socialdemokratin avsked från den totalitära delen av arbetarrörelsen, och Sverige fick ett demokratiskt arbetarparti. Kommunisterna har därefter fungerat som stödparti för socialdemokratiska regeringar, men misstron gentemot dem har gjort att socialdemokraterna aldrig hittills plockat in dem i regeringen. Så stark har rädslan för kommunistiskt inflytande varit att socialdemokraterna och staten länge bedrev en hemlig spionorganisation enkom för att övervaka kommunister. Men avståndstagandet i realpolitiken motsvaras inte av ett avståndstagande i idépolitiken. I socialdemokratin tittar man fortfarande nyfiket på det kommunistiska tankegodset. Det är som om att man tycker att det ändå fanns något vettigt hos Stalin.

Den 24-25 november arrangeras i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, som brukligt de senaste åren, Socialistiskt Forum. Arrangörer är LO och ABF. I dagarna har programmet (pdf) presenterats. Som vanligt kryllar det av inslag från den totalitära vänstern.

Det första som händer när Socialistiskt Forum startar, faktiskt innan själva öppningskonserten, är programpunkten ”Kubas hälsovård – ett föredöme”, arrangerat av Medicinare för Kuba (ett nätverk grundat 2004 av läkare i Svensk-Kubanska Föreningen). Sedan går det utför.

Föreningen Unga Socialister håller föredrag om Thomas Sankara och ”revolutionen i Burkina Faso 1983-1987” – en revolution som snarast var att beteckna som kommunistisk statskupp. Tidskriften Socialistisk Debatt och Centrum för Marxistiska Samhällsstudier arrangerar ett seminarium som skriver om historien. ”Arbetarrörelsen har under de senaste hundra åren åstadkommit en hel del. Välfärdsstaten, socialistiska experiment, feministisk kamp och miljökamp. Men inte socialism.” De som flydde hit från Ryssland, Baltikum, Polen etcetera håller nog inte med. Nog var det socialism vi såg i vårt närområde under stora delar av det förra århundradet.

Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) arrangerar föredraget ”Nepal – ett val efter folkkriget”. Med folkkrig (”den folkliga kampen mot feodalismen”) menas antagligen det inbördeskrig som bedrivits av den maoistiska gerillan mellan 1996 och 2006, och som dödat över 12000 personer och skickat hundra tusen nepaleser på flykt. RKU, för övrigt, är ungdomsorganisationen under Kommunistiska Partiet, tidigare känt som KPMLr, som fortfarande verkar för revolution i Sverige, en revolution de tror kommer att kräva vapen. Partiets tidning Proletären finns också representerad på Socialistiskt Forum, och arrangerar ett samtal som ställer frågan om det finns någon ”Revolutionär rörelse på 2000-talet”.

Svensk-Kubanska Föreningen arrangerar ett seminarium som hyllar Kuba som ekologiskt föredöme: ”Kubas gröna revolution” tar avstamp i att Kuba ”utsetts till Världens mest hållbara samhälle”. Självfallet hyllas också 40-årsminnet av Kuba-revolutionären Che Guevara. Röda Rummet, Internationalen och Solidaritet utan gränser (alla kopplade till Socialistiska Partiet) håller seminariet ”Latinamerika – 40 år efter Che”.

Även mer bisarra virrpannor är med när den socialistiska idédebatten ska vidgas. Konspirationsteoretikerna Vaken.se och Alhambra förlag visar film som ”ifrågasätter den officiella versionen av terrordåden i WTC 2001”, och ställer frågan om 11 september var ett ”insidejobb”, och kriget mot terrorismen ”en bluff”.

Mitt i allt detta finns också den demokratiska arbetarrörelsen. Organisationer som Anna Lindhs minnesfond, Arbetarrörelsens tankesmedja, Olof Palmes internationella center, Socialdemokratiska studentförbundet, SSU och Unga S-kvinnor Rebella står alla som arrangörer. Vad har de möjligen att lära sig av antidemokraterna de ska samtala med?

Nittio år har gått. 1917 bröt socialdemokraterna med kommunisterna. Detta kunde ha varit ett utmärkt tillfälle att fira jubileum. På Socialistiskt Forum sker snarast det omvända. En av huvudpunkterna är ”Revolution 90 år”, ”en heldag om revolutionerna 1917/18”, som också bjuder på en ”Vandring i Lenins Stockholm”.

Varför då denna samverkan mellan socialdemokraterna och de mest extrema kommunisterna? Svaret kanske ges i ABF-seminariet om Enhetsfronter.

Men frågan är värd ett svar. Samordnaren av Socialistiskt Forum, Daniel Suhonen, skriver i programbladet att ”Vänstern måste återfå självförtroendet i att man företräder en politik som är det bästa för mänskligheten.” Den som skummar igenom programbladet kan inte tvivla på att Suhonen med detta menar att det finns mycket intressant tankegods att hämta i blodiga statskupper, diktaturer och revolutionskrig. Så mycket viktigare är frågan eftersom Suhonen nyligen anställdes som chefredaktör för SSUs idépolitiska tidskrift Tvärdrag, en tidskrift som ofta är läsvärd och som med rätta uppfattats som demokratiskt trovärdig.