Annons

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Ekot avslöjar att Jimmie Åkesson spelar på nätcasino för stora belopp. Under året har Åkesson satsat över en halv miljon kronor på spelsajter.

Bara timmar efter avslöjandet har det brutit ut debatt i sociala medier om avslöjandet är en moraliserande kränkning av integriteten eller en högst relevant nyhet för väljarna.

Ur ett säkerhetsperspektiv är frågan enkel. Spelande är ett närmast klassiskt riskbeteende. Precis som skuldsättning, alkoholism, drogberoende eller vidlyftigt sexliv kan spelande utnyttjas av främmande makt, organiserad brottslighet eller andra skrupelfria intressen.

Vid en säkerhetsmässig bedömning av en storspelande politiker är det inte det moraliska i handlingarna som spelar roll. Det är inte ”fel” att spela internetpoker. Men en storspelare är mer benägen än andra att hamna i ekonomisk knipa och därmed bli ett offer för utpressning. Det behövs inga stora belopp i spelskulder för att det ska bli pinsamt för en person att erkänna för sin hustru eller sin omgivning – kriminella intressen kan snabbt utnyttja en annars till synes oproblematisk situation. På så sätt är alltså Åkessons spelande relevant. Men journalistiskt?

Historiskt har svensk press stått så nära makten att historier som dessa aldrig har avslöjats. Eller så har respekten för individen värderats högre än nyhetsvärdet.

Ta toppdiplomaten Sverker Åström, till exempel. Han var homosexuell, något han aldrig berättade officiellt förrän 2003. I snävare kretsar var det förstås känt, och naturligtvis också i journalistkåren, men såvitt jag vet rapporterades det aldrig. Men kanske hade det ändå varit av intresse att veta, givet att han var stationerad i Moskva 1940-43. Sovjetisk underrättelsetjänst visste rimligen. Vad vi vet spelade Åströms läggning ingen roll den gången, men det är ett intressant scenario att föreställa sig att landets grand old man inom diplomati kunde ha varit utnyttjad av sovjetisk säkerhetstjänst. På 1940-talet hade det naturligtvis inte gått att avslöja Åströms läggning – det hade orsakat social katastrof och kanske fängelsestraff för den utpekade – men i modern tid kanske någon borde ha rest frågan?

Riskbeteenden spelar alltså inte alltid roll, men tillräckligt ofta för att det kan vara värt att notera. Det stora IB-avslöjandet på 1970-talet kan vara ett exempel. IB-avslöjaren Håkan Isacson drack. I sina yrkesmemoarer berättar Jan Guillou hur de fyllde Isacson med vin för att få honom att berätta om sin anställning på underrättelsetjänsten IB. Hade vi haft IB kvar om de haft bättre koll på sina anställda?

I utsatta befattningar kan bara antydningar till tvivelaktigt beteende spela roll. Förre MUST-chefen John Daniels var intresserad av kampsport, och blev bjuden på MMA-tävlingar där det vistades kriminella. Det var inte lämpligt och gav stora rubriker.

Ur ett säkerhetsperspektiv är Jimmie Åkessons spelande alltså relevant. Han kan komma att få stor politisk makt och det är rimligt att granska hans svagheter.

Ur ett journalistiskt perspektiv är det en svårare bedömning. Han är ledare för ett stort politiskt parti, och som sådan ska han granskas. Men han är inte i närheten av några som helst uppdrag där säkerhetsaspekten blir relevant. I det politiska livet är han utfrusen. Han kommer inte – än på länge, i alla fall – att få något inflytande i utskottsarbeten eller utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Men i framtiden kan han ju hamna där, förstås. Borde inte väljarna få veta det?

Ur ett journalistiskt perspektiv är också frågan om karaktär intressant. Vad kan spelandet säga om Åkessons karaktär? Kanske att han är riskbenägen, att han har bristande respekt för pengar eller att han är en beroendetyp. Borde inte väljarna få veta det, i så fall?

Sveriges radios ekoredaktion har med största sannolikhet övervägt sin publicering med största noggrannhet. Vägt intrånget i integriteten mot allmänintresset. De har närmat sig ett publicistiskt område som normalt domineras av kvällstidningarna, och gillar det antagligen inte, men har funnit att nyhetsvärdet kräver det.

Etiskt kan Ekots avslöjande tyckas tvivelaktigt. Det bygger bland annat på Åkessons kontokortsuppgifter – hur får man tag i sådana? Men jag skulle tro att ingen nyhetsredaktion idag, som kom över motsvarande material, skulle avstå från avslöjandet. Gränserna för granskning har flyttats fram. På gott och ont.

För valutgången lär Jimmie Åkessons spelande inte spela någon roll. De som har bestämt sig för att rösta på Sverigedemokraterna anser antagligen att publiceringen är ytterligare ett led i vad de föreställer sig vara en mediernas kampanj mot SD. Kanske kan SD rentav vinna ytterligare några sympatiröster på detta.

I kvällens partiledardebatt verkar Åkesson sedvanligt behärskad. Få skandaler verkar få honom ur balans. Men man får anta att han i alla fall funderar på att byta bank.

Arkiv