Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

SvD

SvD

Med anledning av kolumnen ”Svenska kåkstäder en social katastrof” (28/12) har Fredrik Segerfeldt inkommit med replik:

Tvärt om vad Paulina Neuding antyder i sin kolumn har jag inte hävdat att det är önskvärt att människor lever på 450 kronor i månaden, särskilt inte i ett rikt land som Sverige. Däremot har jag beskrivit hur det är att leva i riktigt fattiga länder, där många har en sådan månadsinkomst, med svenska priser.

 Det enklaste sättet att slippa leva på 450 kronor i månaden är att flytta från det fattiga landet till ett rikt land. Som jag visar i min bok Vägen ur träldom, som ges ut av Migro och Hydra förlag under våren, avgörs en människans produktivitet och därmed inkomst främst av var hon är, inte av vem hon är. Ofta ökar flytten migrantens produktivitet tio eller tjugo gånger. Det är således för att människor inte ska behöva leva på så lite pengar som de ska kunna migrera.

Knäckfrågan är följande: är du redo att acceptera ökade inkomstskillnader i Sverige som en följd av invandring, om det leder till markant ökad mänsklig välfärd? Jag säger ja, Neuding säger nej. Hon tycker det är för obehagligt att behöva se fattigdom på så nära håll.

Det konstiga är att trots obehaget föreslår Neuding inga lösningar, förutom att hålla fattiga människor borta. När de globala inkomstskillnaderna tränger in innanför våra gränser sticker det i mångas ögon. Men den mänskliga misären försvinner inte bara för att man skickar tillbaka den till Bulgarien.

Som bland annat DN:s Niklas Orrenius visat handlar tiggeriet och husvagnsboendet om människor som frivilligt åker fram och tillbaka mellan Sverige och hemlandet. Uppenbarligen tycker de att det är en välfärdsvinst att under en period leva här under sådana premisser. Jag tycker de ska få göra det valet själva, i stället för att vi gör det åt dem.

Vidare tycker jag det vore bra med förslag som skapar utrymme för dessa människor att skaffa sig ett rikare liv här. Med en mer flexibel marknad för arbete och bostäder skulle risken för kåkstäder i Sverige minska.

Fredrik Segerfeldt

 

Paulina Neuding svarar:

Fredrik Segerfeldt har upprepat argumenterat för att vi bör välkomna att människor kommer till Sverige och lever i fattigdom, kombinerat med försvagat socialt skyddsnät, som ett sätt att möjliggöra fri invandring. Som svar på min artikel om EU-migranter i svenska kåkstäder skriver nu Segerfeldt att knäckfrågan är huruvida vi är ”redo att acceptera ökade inkomstskillnader i Sverige som en följd av invandring, om det leder till markant ökad mänsklig välfärd?”

Nej, knäckfrågan är huruvida Sverige ska acceptera att människor lever i misär, att de tillbringar vintern i plåtskjul utan el eller rinnande vatten. Det handlar inte om någon marginellt ökad ojämlikhet, och eländet i plåtskjulen i Söderort handlar knappast heller om ”markant ökad mänsklig välfärd”.

Fredrik Segerfeldt argumenterar för att välfärden ska rivas upp och att löner ska sänkas radikalt, för att möjliggöra fri invandring. Det är i detta sammanhang han gör sin kalkyl över hur stort intag av ris en människa behöver för att överleva:

”Det går alltså att överleva på 450 kronor i Sverige, precis som det går att överleva på motsvarande inkomst i Somalia. Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.”

Segerfeldt skriver vidare ovan: ”Ofta ökar flytten migrantens produktivitet tio eller tjugo gånger”. Det är verklighetsfrämmande att tala om ”produktivitet” när jag diskuterar människor som tvingas tigga på gatorna och tillbringa nätterna i plåtskjul i skogen.

Om syftet är att Sverige ska göra mer åt världsfattigdomen är det rationella svaret att vi behöver ett ökat och effektiviserat bistånd, inte kåkstäder i Stockholm. 450 kronor räcker till långt mer i fattiga länder än i Sverige, kräver inte att invandrare lever som andra klassens medborgare och sker inte på bekostnad av Sveriges samhällskontrakt om jämlikhet. (Det är dessa värden som står på spel när det växer fram kåkstäder i Sverige, och inte som Segerfeldt vill göra gällande, att ”[Neuding] tycker det är för obehagligt att behöva se fattigdom på så nära håll.”)

Ändå har Fredrik Segerfeldt hängivet argumenterat för minskat bistånd. I en intervju till Ordfront Magasin sade han exempelvis ”Jag tycker man ska lägga ner Sida. Jag tycker man ska lägga ner hela biståndet.”

I Sverige har man tack vare en rad lyckliga historiska omständigheter och med stor möda byggt ett samhälle med relativ hög levnadsstandard även för de mest utsatta. Den svenska borgerligheten motsätter sig ofrihet och planekonomi, men sällan det sociala skyddsnätet i sig eller idealet om ett samhälle som undviker social oro genom en grundläggande jämlikhet.

Fredrik Segerfeldt, som alltså anser att det är ”många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu” är medgrundare till nätverket Migro, som samlar några av Sveriges mest hängivna förespråkare av fri invandring. Delar de Segerfeldts vision om hur de fattigaste invandrarnas tillvaro ska se ut i Sverige?

Paulina Neuding

 

Arkiv