Replik och svar om Kambodja

Silberstein reser ett par principiellt viktiga frågor i sin artikel (SvD 22/9-12) om Sveriges bistånd till Kambodja som går utöver det närmast självklara antagandet att bistånd skall leda till resultat. Om detta självklara antagande är vi nog alla överens men den insiktsfulle inser också att det svårt att leda i bevis att just ett enskilt lands stöd till en demokratiseringsprocess påvisar kausala samband mellan insats och kortsiktigt mätbara resultat i bevis. Silbersteins analys är lite väl förenklad även för den politiska poäng han uppenbarligen är ute efter.

Låt oss genast slå fast att den Kambodjanska demokratin lämnar mycket övrigt att önska men låt oss heller inte förbise att detta är ett land som efter årtionden av inbördeskrig hade sitt första av FN stödda fria val 1993. Sedan detta första symboliskt viktiga val har så gott som samtliga valobservatörer rapporterat om ständiga förbättringar och trots att det fortfarande förekommer övergrepp faller Kambodja in under de länder som lever upp till den globala definitionen av oberoende och rättvisa val. Låt oss inte heller glömma att fred och stabilitet stått – och står –högt på agendan för folket i Kambodja och ofta är överordnat en perfekt västerländsk demokrati. Har månne Silberstein hört uttrycket ’hybrid democracy’?

Att medborgare i Kambodja röstar i enlighet med sin politiska övertygelse innebär inte att Kambodja är en diktatur. Ingen skulle väl komma på tanken att kalla Sverige för diktatur under de 30 år av socialdemokratiskt styre vi hade i Sverige. Ibland får man helt enkelt respektera folkets rätt att välja den ledare de önskar även om man själv har andra uppfattningar huruvida detta är rätt val eller inte. Och så länge valproceduren följer de globalt accepterade kraven för fria och oberoende val kan vi inte säga så mycket om detta.

Dessutom är det inte riktigt så som Silberstein antyder, att det inte finns några politiska alternativ. Oppositionspartiers representation i valda församlingar har sakta men säkert ökat sedan det första valet. Man kan ha synpunkter på att processen går för långsamt men man måste också inse att det måhända inte är möjligt att få den att gå snabbare i ett land med Kambodjas traumatiska historia. Kanske man tvärtom kan säga att demokratin utvecklas rimligt fort. Att statsapparaten skulle vara maktfullkomlig och fientligt inställd till demokrati är direkt felaktigt. Under den period Sverige har stött demokratiseringsprocessen i Kambodja via sitt stöd till regeringen har en mängd reformer som ökat det lokala självstyret i landet antagits. Kambodja har sedan etablerandet av kommuner 2002 steg för steg infört en rad förändringar som alla lett till ökad lokal autonomi och självstyre såväl när det gäller den fiskala som politiska sidan av decentralisering. Vän av ordning erinrar sig också att Sverige skrivit under alla internationella konventioner som hävdar vikten av att utveckling skall ske i dialog med landet ifråga och att man måste respektera det lokala ägarskapet av utvecklingsprocesser, annars händer det ingenting. Måhända att Silberstein borde kasta ett öga på dessa dokument innan han konstaterar att den demokratiska utvecklingen går bakåt?

Om Silberstein gjort sin läxa hade han kanske insett att de NGO:s han ser som demokratins räddning långt ifrån är så fristående och saliggörande som han tycks tro. Kambodja är översvämmat av diverse NGO:s som alla drivs av olika agendor och stöds av olika givare som alla representerar olika särintressen. Många av dem gör ett utmärkt jobb men de opererar de facto utanför den formellt valda strukturen vilket leder till problem vad gäller hållbarhet och långsiktighet.

Anki Dellnas, Fil Dr policyrådgivare och Henny Andersen, Gender policyrådgivare National Committe for Sub-National Democratic Development Secretariat* (NCDD-S), Kambodja.

*NCDD är ett interministeriellt samordningsorgan för decentraliseringsreformen i Kambodja. NCDD-S är dess sekretariat se ( www.ncdd.gov.kh)

Svar från SvD

Min syn på Kambodja skiljer sig från Dellnas och Andersens på en rad punkter. Till att börja med kan jag konstatera att jag inte delar skribenternas syn på krav på demokratiska friheter som någonting som endast västerlänningar sätter högt på agendan. Jag är övertygad om att också det kambodjanska folket värderar demokratiska rättigheter mycket högt.

Tyvärr har de aldrig fritt fått utöva dessa, på grund av det förtryck som Dellnas och Andersen beskriver i märkligt förminskande ordalag.

Inför det FN-övervakade valet 1993 – som skribenterna kallar ”fritt” – räknade FN till över 100 politiskt motiverade mord. Nästan alla offer tillhörde partier som utmanade presidenten Hun Sens maktinnehav. Inför valet kontrollerade Hun Sen de flesta medier i landet, och när hans huvudmotståndare försökte starta en egen tv-station beslagtogs deras utrustning av polisen. Trots denna dominans förlorade Hun Sens parti valet – men lyckades ändå förhandla till sig en lösning med delad makt.

För bara några månader sedan arresterades den regimkritiske radiostationsägaren Mam Sonando, anklagad för att ha uppviglat till uppror mot regimen. Senast i tisdags lade FN:s Office for the High Commissioner of Human Rights fram en rapport för FN:s råd för mänskliga rättigheter och konstaterade att läget för de mänskliga rättigheterna i Kambodja förvärrats drastiskt under det senaste året. En talesperson för Kambodjas Council of Ministers, Phay Siphan, viftade bort kritiken: ”Ingen i den här världen är perfekt” (Phnom Penh Post 25/9).

Dellnas och Andersens påstående att Kambodjas valprocedur följer globalt accepterade krav för fria och oberoende val stämmer inte. Senast 2008, vid det senaste nationella valet, konstaterade EU:s valövervakare att valet i Kambodja knappast nådde internationell standard, och att statspartiet CPP dominerat såväl valkommissionen som medierna i oacceptabel utsträckning. CPP använde statens resurser för att driva egen kampanj, och den valkommission partiet kontrollerade strök tiotusentals väljare från vallängderna. Oppositionen hävdade att hundratusentals av deras sympatisörer hindrades från att rösta.

Det är denna regims maktinnehav som Dellnas och Andersen jämför med Socialdemokraternas långa maktinnehav i Sverige.

Dellnas och Andersen menar att Kambodjas demokrati gått framåt. De uppmanar mig att kasta ett öga på dokument kring landets politiska utveckling. Det är just vad jag har gjort. I ”Strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Kambodja 2012–2013” konstaterar UD att:

”Demokratiseringsprocessen och utvecklingen mot en rättsstat som respekterar, skyddar och tillgodoser de mänskliga rättigheterna har i flera avseenden rört sig i negativ riktning under den senaste strategiperioden. Utvecklingen är på många sätt negativ på områden som rör civila och politiska rättigheter, särskilt vad gäller yttrande- och föreningsfriheten.”

Vidare:

”Kambodja har stora brister i sin samhällsstyrning och utvecklingen mot demokrati och mänskliga rättigheter har i flera avseenden rört sig i negativ riktning under den senaste strategiperioden, särskilt vad gäller de civila och politiska rättigheterna. En ökad maktkoncentration, brister i respekten för mötes- och yttrandefrihet och begränsningar i utrymmet för det civila samhället försvårar en fortsatt demokratisk utveckling.”

UD konstaterar också att flera studier pekar på att den decentraliseringsreform som Dellnas och Andersen arbetar med förvisso har haft vissa goda effekter, men att det ”finns en reell risk att reformen kan hämma en ökad politisk pluralism.” Därför väljer man att minska stödet.