Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Världskulturmuseet i Göteborg har gjort det igen. Det vill säga de har fegat ur och backat från en planerad utställning av rädsla för att uppröra och såra religiösa känslor. Därmed gör de en repris på det de gjorde i fallet Louzla Darabi 2005.

Denna gång är det Elisabeth Ohlson Wallin som får höra att hennes verk ska gömmas undan och dämpas på olika sätt och hon beskriver allvaret i den här situationen och alla som liknar den mycket pricksäkert i Expressen idag:

”De berättade för mig att de hade lyssnat på de religiösa företrädare som de låtit se bilderna.? Då blev min puls hög igen. Hade de frågat de som förtrycker hbt-personer om mina bilder, som synliggör förtrycket???

Den utställningsansvariga föreslog att bilderna skulle kunna visas i ett ‘safe space’ dit alla inte skulle ha tillträde, eller att de skulle demonstreras i ett powerpointliknande arrangemang.? Annars skulle det vara kränkande för muslimer, kristna och judar, fick jag veta.?


Jag valde att erbjuda Världskulturmuseet att få premiärvisa mina bilder redan för tre år sedan. Då var de glada.? Kanske såg de dem som ett sätt att få upprättelse för sin skandal 2005 då de plockade ner ett verk av den muslimska konstnären Louzla Darabi efter hot från arga praktiserande muslimer.?Nu väljer de ännu en gång att inte reta religiösa. Detta kan bara leda till fördomar om hur religiösa förväntas reagera.”


Slutmeningen är central. I alla dessa fall där religionen krockar med konsten kollektiviseras anhängare av en tro på ett fullständigt orimligt sätt. När många väljer att hacka på Lars Vilks snarare än att ta tydlig ställning emot de människor som tar sig rätten att stoppa akademiska föreläsningar, så görs det med det indirekta antagandet att de upprörda reaktionerna är generella och allmängiltiga för alla muslimer. När museet väljer att inhämta just religiösa företrädares synpunkter på en utställning som kritiserar den maktfaktor som varje religion är, skapas också här en rigid kollektivisering och ett alltför snävt företrädarskap för detta kollektiv. Och då har jag inte ens börjat prata om yttrandefriheten ännu.

Vet ni vad? Det måste bli ett slut på den här behagsjukan gentemot religioner nu. Genast. Det här handlar inte om islam eller om kristendom eller om katolicism eller om någon annan trosriktning. Den här diskussionen om vilken religion som är i minoritet eller i majoritet i ett samhälle som dyker upp ideligen när det är just islam som diskuteras (läs Vilksdebatten) är en sorglig och uppriktigt sagt urkorkad återvändsgränd.

Alla religioner är maktstrukturer för den som tror och sagor för den som inte gör det. Visst, religion är mer än makt, den är också troende människors hopp och tröst, men maktinslaget är obestridligt såtillvida att religionen också syftar till att styra och påverka människors val och sätt att leva. Det är med andra ord ingen liten maktfaktor vi pratar om.

Detta är inte en konspiratorisk eller religionsfobisk iakttagelse. Jag har full respekt för människors tro och tycker att man bör ha det. Dock måste det finnas plats för realism och realistiskt sett kommer religionerna (även om de på ett plan är rivaler) och deras företrädare alltid stå på samma sida i dragkampen mellan vad som ska vara deras respektive demokratins domvärjo.

Det var inte för att påven är smygmuslim som Vatikanen kritiserade de danska Muhammedteckningarna när den debatten var igång, liksom. Vi kan nog vara lugna för att dylika ställningstaganden har bredare syften än så och att påven vet att om han värnar den abstrakta föreställningen om ”alla muslimers sårade känslor” idag så kan han kräva hänsyn för ”alla sårade katolikers” dito imorgon.

Faktum är ju snarare att i den sekulära demokratin har alla religioner i någon mening en minoritetens position. Åtminstone jämfört med vad som varit eller skulle kunna vara. Och ingen religion är likgiltig inför tanken eller målet att utvidga och flytta fram sina positioner och sitt handlingsutrymme. Det är en inbyggd strävan.

Med andra ord. Det är kortsiktigt och ryggradslöst att stirra sig blind på vem som är dagens minoritet när det är de demokratiska grundvärdena som står på spel. Anser man att demokrati, yttrandefrihet och ett rättssystem där alla anses lika inför lagen är ett system värt att behålla måste man också stå upp för det. Oavsett vilken religion det är som kommer med invändningar för stunden. (Och oavsett om man gillar konsten eller ej.)

Det här dialoginriktade tramset där museer i stället ringer upp och dubbelkollar utställningar med imamer, präster och rabbiner är så långt ifrån den sortens ryggrad man kan komma.

Jag säger det igen. Det måste bli ett slut på den här behagsjukan nu. Genast.

Arkiv