Först skrev KD:s FP:s och C:s kvinnoförbundsordförande att man inte tycker att kvotering behövs. Kvotering var alltså inte fel i sig, det är bara inte nödvändigt.
Därefter skrev S:s motsvarande förbunds Lena Sommestad att nu får väl ändå borgerligheten ta och bestämma sig i denna viktiga fråga.
Att socialdemokrater, som Lena Sommestad och Anna Hedh vill ha kvotering är nu en sak. De omfamnar en politisk åskådning som definierar rättvisa som lika utfall. Därmed är det helt logiskt att de även förespråkar kvotering. Att från politiskt håll styra upp statistik som man av någon anledning ogillar, är vad socialdemokrater gör. Utan politik skulle människor inte klara sig länge, anser de.
Men riktigt tokigt blir det när KD:s Emma Blomdahl skriver i samma ämne på Brännpunkt under rubriken Fler kvinnor med makt kan förebygga kriser. Hennes teser är:
1. Kvinnor är mer drabbade av den finansiella krisen än män. Kvinnor och deras barn, tillägger hon. Vi får dock inte veta om detta även är männens barn eller om barnen enbart är av honkön. Belägg för Blomdahls påstående är följande: ”Kristdemokratiska Kvinnoförbundet är bekymrade (sic) över den tystnad som råder kring kvinnors ytterligare utsatta situation i finanskrisens spår.” (Men undrar om det bara är just tystnaden som bekymrar och inte det påstådda tillståndet för kvinnor och barn.)
2. ”Jämställdhetsåtgärder ställs in eller fördröjs” på grund av finanskrisen. Enligt Blomdahl är det ”forskare som menar” detta.
3. ”Jämställdhetsåtgärderna har alltför länge fått lida av att majoriteten av europeiska beslutsfattare i ekonomiska frågor är män som inte ägnar not tanke åt jämställdhetsaspekter.” Det är alltså inte först i och med finanskrisen som jämställdheten har ”fördröjts” utan detta har alltså även hänt tidigare. Då beroende på att det är för många män alternativt att för många av de män som har politisk och ekonomisk makt inte tänker tillräckligt på ”jämställdhetsaspekter”. Eller?
4. Lånekrisen har orsakats främst av män. Detta har ”ledande ekonomer påpekat”. Ett exempel är enligt Blomdahl att det ”finns i dagsläget ingen kvinnlig riksbankschef i någon av EU:s medlemsstater”. (Det finns säkert kvinnliga sådana, detta är en definitionsfråga, men någon riksbankschef som är kvinna finns inte.)
Av Blomdahls fyra teser om kvinnor, kris och männens ansvar, förstår vi inte mycket mer än att Blomdahl är en hängiven särartsfeminist. Hon hävdar mäns och kvinnors väsensskilda natur och att en jämförelse mellan könen fullständigt skulle falla ut till kvinnornas absoluta fördel. Vanligt hos särartsfeminister är att tillskriva kvinnor alldeles särskilda och ädla egenskaper som egentligen gör oss kvinnor mer lämpliga än män att ratta det mesta.
Enligt Blomdahl har kvinnor ”ett annat sätt att styra än män. Kvinnor undviker i större utsträckning risker och fokuserar på långsiktiga perspektiv.” Vidare ställer Blomdahl samma fråga som förre Jämo Claes Borgströms alltid utgår från: ”Kanske att krisen till och med hade kunnat undvikas om fler kvinnor hade funnits på ledande ekonomiska positioner tidigare?”
En sista fråga: Hur tänker de bekymrade KD-kvinnorna att det ska bli fler kvinnor på så kallade ledande positioner i ”de ekonomiska och finansiella beslutsprocesserna inom EU” ?
