Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Oavsett om man räds kapitalismen eller ej finns det många viktiga insikter att hämta i Jenny Maria Nilssons utmärkta text om avintellektualiseringen av skolan. Huruvida denna utveckling har startats i och med driftsformer och vinstintressen eller om den har mer djupt liggande orsaker kan man diskutera, själv lutar jag nog åt att knuten ligger djupare, men icke desto mindre kommer Nilsson åt något mycket oroande – nämligen frånvaron av kritiskt tänkande. Hon skriver:

”Under en kort tid vikarierade jag på en gymnasieskola. Något jag upplevde som gåtfullt var att flera av studenterna trodde på konspirationsteorier.

Dessa intelligenta ungdomar var säkra på att det var CIA som iscensatt elfte september-dåden för att ge USA en anledning att starta kriget mot terrorismen. Mig betraktade de som naiv och ju fler argument jag gav för att händelsen var ett terrordåd av al-Qaida riktat mot USA, desto säkrare blev de på motsatsen.

Så insåg jag att de betraktade mig som ett slags auktoritet, något deras generation lärt sig är att man ska vara kritisk mot och att deras kunskaper om USA:s statsskick, media och historia var klena. Medan teorin om att CIA regisserat dåden krockade med min karta över världen passade den utmärkt in i deras, ritad med vissa brister och kombinerad med uppfattningen att maktinnehavare döljer sanningen.

Ungdomarna hade blivit det som kritiskt tänkande ska råda bot på – lättmanipulerade.”

 

Föreställningen att kritiskt tänkande är det samma som att vara kritisk och misstrogen i största allmänhet är väldigt olycklig. Liksom Nilsson skriver är ju nyckeln till en kritisk förmåga att man har kunskaper om det man förväntas analysera och granska. Utan verktyget kunskap blir man liksom bara en okunnig typ som är motvalls. Kombinera sedan kunskapsförfallet med en omvärld och kultur som ständigt levererar förenklade bilder av dikotomier som gott/ont, snäll/stygg, rik/fattig och du får just scenarier liknande det ovan enligt mallen USA-är-stora-och-rika-och-därför-onda-och-bör-misstros.

Nilssons kritiska udd är tydligt vänd mot marknadsanpassning, entreprenörskap och dylika framtidsinriktade buzz words. Jag kan dela allergin i viss mån, men jag ser fler bovar i dramat. Nilsson skriver:

”Varje gång man argumenterar för kunskap så invänder några att det är mossigt och nu är det framtid och marknadsanpassning som gäller. Men medan teknologi och entreprenöriellt lärande blir omodernt snabbt, blir riktigt god läsförståelse det aldrig.”

 

Det är så sant som det är sagt, men här vill man ju inflika att invändningarna om mossighet har varit lika vanliga på vänsterkanten, om än med andra buzz words. Här har man istället ställt lärare mot elev och behandlat den förra auktoriteten som ytterligare en av dessa dikotomier där en bara måste misstros, varpå märkligheter som misstänkliggjorda katedrar och ifrågasatta läxor bubblat fram.

Förflackningen av den kunskapsspridande skolan har tveklöst sina rötter både till höger och vänster. Men frånsett detta är det en uppmuntrande tanke att jag på min högerkant i så hög utsträckning kan dela Nilssons visioner om hur det borde vara. Hon vill ”påintellektualisera” skolan igen och beskriver hur hon uppfattar begreppet:

”Med intellektualitet menar jag inte någon elitistisk variant utan varje persons möjlighet till bildning för att kunna läsa, skriva, tänka logiskt, delta i samhället och sköta ett jobb. Skadliga myter som bygger på falska dikotomier repeteras: bättre att kunna analysera än att bära stum kunskap, bättre att vara kreativ än att bara upprepa saker och eftersom vi inte vet vilka kunskaper framtiden kräver bör vi lära oss flexibilitet hellre än fakta.

Men allt det som önskas går inte att direkt lära ut och kunskap står inte i motsättning till uppfinningsrikedom, skapande och ett kritiskt sinne utan är en förutsättning för att det alls ska uppstå. Avintellektualiseringen av skolan innebär att kärran har spänts framför hästen. Vi står still vilket några förnekar: hur skulle vi kunna stå still när vi har en så skinande, ambitiös och framtidsorienterad kärra?! Men inte hjälper det när hästen fortfarande står bakom och alltför många med makt inom skolans värld inte förstår att saker och ting måste komma i en viss ordning.”

 

Kritiskt tänkande utan kunskaper är i bästa fall meningslöst och i värsta fall farligt, förklarar så Nilsson och levererar avslutningsvis en strålande programförklaring om hur vi bör tänka när vi utformar vårt utbildningssystem:

”Kunskapen bör ges med god vilja och som en frikostig gåva till alla individer i varje uppväxande generation. Att se utbildning som en arena för kortsiktiga, politiska och kapitalistiska styrmedel är egocentriskt.

Det fria samhällets attityd borde vara: varsågod unga människa, ta all vår kunskap och låt oss se vad du kan göra av den! Fokus ska ligga på att överföra hardcore-kunskaper, inte på att begära kreativitet – så låter vi hästen dra oss mot en bättre skola.”

 

Varsågod unga människa! Just så! Läs hela texten här.

 

Arkiv