Nähä, nu dög det inte med floskler?

Så här skrev jag igår:

Jag begriper ärligt talat inte varför kulturvärlden är så upprörd på Alice Bah Kuhnke. Visst, hon verkar lite ytlig, men hur skiljer det henne från våra andra kulturministrar? Har Lena Adelsohn Liljeroth rykte om sig att vara en djuping? Kändes Paggan som en tungsint grubblare? Eller är det Margot Wallström och Marita Ulvskog som är de hägrande förebilderna?
Bengt Göransson, Håkan Juholt och Lars Ohly beskrivs som lyfta exempel på trovärdiga kulturministrar hos en kollega. Liksom hon ställer jag mig frågande till exemplen. Talande nog har ingen av de nämnda varit kulturminister och således inte haft möjlighet att göra någon besviken. Närmst kommer Bengt Göransson, vars huvudsakliga titel dock var biträdande utbildningsminister då det begav sig. Men det är lätt att idealisera någon som verkade i en tid som är något annat än idag. Är fansen säkra på att det inte är hans tid, snarare än honom, som de längtar till? Att lyfta fram Håkan Juholt nu är ju tämligen festligt, givet att vi redan lärt oss att hans kulturella referenser snarare var Daniel Suhonens.

Min enda kritik mot kulturministern hittills har gällt hennes parti, snarare än henne själv. Jag finner fortfarande tilltaget att ta fram en kulturpolitik först efter man tillskansat sig kulturministerposten nonchalant. Det är i mitt tycke den största förgriplighet som Miljöpartiet gjort sig skyldiga till sedan de intog kulturdepartementet och kanske är det ett övermod som nu straffar sig genom att man tar frågor på volley och chansar, vilket i sin tur gör kulturministern än mer utsatt.

Alice Bah Kuhnkes första uttalanden som kulturminister revs av i en intervju med Kulturnyheterna för några veckor sedan. Det var väl lite småtomt, men ärligt talat: det var inget som stod ut i jämförelse med vad vi är vana vid från tidigare kulturministrar.
Samma sak gäller, menar jag, hennes artikel på DN Debatt nyss. På gränsen till pekoral, menar DN:s Björn Wiman, och skriver:

”Det mest häpnadsväckande är påståendet att kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle – ett förslag som nog har större satirisk än politisk potential men som ytterligare befäster den instrumentella kultursyn som ministern tidigare har givit uttryck för i uttalanden om kulturen som ett ”verktyg” för demokratin.”

Det är så himla lustigt. Bara häromdagen beklagade jag mig över hur jag i allsköns kultursammanhang jämt och ständigt ställs inför frågor där just demokratin sätts i samband med kulturen och där man får i uppgift att bedyra att kulturen är ovärderlig, central och helt avgörande för demokratins existens. Det är sannerligen inte en ovanlig koppling och kulturpolitiker får väldigt ofta i uppgift att motivera varför kulturen är alldeles särskilt viktig för demokratin. Och när det är dåliga tider och det skärs ned på snart sagt varenda politikområde brukar kulturutövare snabbt förklara att det är just nu, när vi har som mest ont om pengar, som det är som mest viktigt att satsa på kulturen. Av omsorg om demokratin.

Givet hur vanligt detta tema är, är det inte jättekonstigt om en nytillträdd kulturminister tror att man får guldstjärna om man kopplar samman demokratin med kulturen – också på ett instrumentellt sätt.

Utöver detta är Wimans – och många övrigas – kritik är kort och gott att Bah Kuhnkes artikel är floskulös, ja rentav pekoral. Och visst, jag håller med om att det låter rätt fånigt att hävda ”Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle”, men herregud, hur många gånger har man hört ramsan ”kultur betyder faktiskt odling” langas fram som något sorts visionsdokument? Big deal.

Dessutom. Precis som kollegan Elise Karlsson påpekade nyligen så är det sannerligen inte bara kulturministern som är full av floskler. Även kulturjournalistiken har sin beskärda del av den varan.
Man bör därtill komma ihåg att en mycket vanlig kritik mot den borgerliga kulturministern, från kulturutövare och journalister genom åren, har varit att hon inte bjöd tillräckligt mycket visionära floskler. Hon berättar inte vad hon VILL med kulturen, har det sagts. Betraktar kulturen som en vara. Hon säger inte vilket samhälle hon vill att vi ska bli, med kulturens hjälp! Hon är fyrkantig. Byråkratisk och försiktig.

Tjatar om pengar och entreprenörskap. Visionslös och med stora intellektuella brister. Hon breddar inte definitionen av konst, hon vågar inte fördjupa diskussionen om kvalitet. Etcetera etcetera. Alice Bah Kuhnke behöver inte känna sig ensam om att sågas i småbitar av kulturetablissemanget.

Men vad detta framför allt visar, igen, är att det är inte jättekonstigt om Alice Bah Kuhnke lever i tron att kursvärdet på floskler om vad kulturen ”ska vara” är skyhögt. I åtta år har kulturetablissemanget i allmänhet och kulturvänstern i synnerhet efterfrågat en kulturminister som rör sig i gränslandet mellan det floskulösa och det pekorala. Nu får de det – och gnäller över det också.

Håll till godo nu där det är dags, tänker jag.

Ovan skrev jag som sagt igår.

Därefter läste jag Britta Svenssons beskrivning av hur pressansvariga numera ställer upp sig som en mur runt kulturministern. Och jag läste om det här. Och jag säger som Ann-Charlotte Marteus: Igår kväll tyckte jag synd om Alice Bah Kuhnke. Det har gått över nu.

Fast nä. Någonstans ter sig ändå drevet orättvist. Rent kulturellt slår hennes CV kanske inte en med häpnad. Meriterna lutar mer åt demokratifrågor, representation, civilsamhälle, snarare än det rent kulturella. Men det är inte den tyngdpunkten som är skälet till att Bah Kuhnke kritiseras så hårt. Andra kulturministrar har kommit undan med både vagare och svagare kulturmeriter. Andra har rentav kritiserats för frånvaron av floskler. Så varför drevas det då mot Alice Bah Kuhnke?

Könet och hudfärgen anförs på många håll. Men jag tror inte att det är där det brister. Nej, det lustiga är att den viktigaste bristen hos henne också är den ”tråkigaste”. Hennes mest avgörande brist är den som ingen skulle kalla ”brist”, eftersom kompetensen hon saknar aldrig efterfrågas av någon: hon är för lite politiker. Då blir det tabbar, grodor och missar. Då sluter sig pressmänniskorna runt en i en järnring, vilket omedelbart eliminerar all känsla av auktoritet hos ministern själv.

Alice Bah Kuhnke har haft poster och positioner där hon förvisso har ägnat sig åt ledarskap, men ledarskap i frågor och uppgifter som man kan karaktärisera som ”feelgood-frågor”. Det har varit positioner där man företräder det goda, det oantastliga, det alla efterfrågar och vill ha, vare sig det har varit civilsamhälle, ungdomars delaktighet eller hållbarhet.

Det är något helt annat än att vara kulturminister. För det är sannerligen ingen feelgood-post. Hudens färg är inte central, men den behöver vara hård.