Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Diskussionen om Earth Hour är som hundbajsdebatten eller löpsedlarna om farliga födelsemärken. Allt har en säsong och i mars tjafsar vi om den kampanjartade mörkläggning som drabbar delar av världen nu på lördag. Är det ett slag i luften eller en vällovlig kampanj? Finns det bättre opinionsbildning att ägna sig åt än symboliskt mörker?

Jag tillhör den skara som menar att jippot är mer av slag i luften än nyttig information. Å andra sidan får väl folk ägna sig åt hur mycket symbolhandlingar de vill, så länge det inte skadar eller stör på nåt vis. Nog har man hört lite märkligheter genom åren, tex om verksamheter som i princip behövt tända upp sina normalt mörklagda byggnader på helgen för att vid rätt tid kunna släcka dem, men mycket värre än så har det väl inte varit.

 

Nu börjar vi emellertid tangera en gräns då småtramsiga dumheter övergår i att vara dumma på riktigt. För poängen med Earth Hour är väl ändå att vi ska sända ut ett budskap om att onödigt slöseri med elektricitet inte är önskvärt? Så har jag förstått det hela i alla fall.

Med detta i åtanke är det lätt att bli lite frågande inför Malmös version av deltagande, som i år blir att man släcker ner Gustav Adolfs torg på lördag kväll. På vilket sätt är belysning på ett torg i en av Sveriges större städer ”onödigt”? Ett torg som emellanåt kallas farligt, rentav. Vad är nästa steg? Att vi i solidaritet med klimathotet släcker ner all våldtäktsstävjande trygghetsbelysning som smällts upp längs landets parkstigar och grusvägar?

 

Finns det överhuvudtaget någon belysning som är nödvändig enligt den logik som växt fram under Earth Hours år i blickfånget? Eller skulle vi hylla kirurger som lovade operera i mörker på lördag också…?

 

Arkiv