Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

I gårdagens debatt ”Våga (vägra) debatt” på Publicistklubben delades panelen snabbt upp i två läger: Sidan som tror på ett öppet samtalsklimat, vilket Janne Josefsson, folkpartisten Jasenko Selimovic och författaren Lena Andersson gör. Och den sidan som vill att vissa åsikter, och människorna som innehar dem, ska hållas borta från offentligheten, vilket vänsterpartisten Ali Esbati och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg förfäktade.

 

Debatten handlade om hur man ska bemöta högerextremister. Jasenko Selimovic sammanfattade väl: Bara för att man vägrar ta debatten kommer åsikten man ogillar inte att försvinna. Det finns en polarisering i samhället som uppstått på grund av för lite debatt, inte för mycket, menade han. Människor med olika åsikter pratar inte längre med varandra, utan lever i separata bubblor. I stället kletar man ofta etiketter på meningsmotståndare – islamofob, rasist, antifeminist, rasist och så vidare. Och ibland kallas yttranden rasistiska även när de alldeles uppenbart inte är det. Etiketterna, menade Lena Andersson, används för att tysta, och slippa prata om sakfrågor. Frasen ”…men det får man väl inte säga högt i det här landet” har inte uppstått utan orsak, sade hon vidare. Lösningen, enligt Andersson, är att fler har modet att vara konkreta. ”Man behöver inte säga ”det får man inte säga”, säg det i stället! För fram argument. Vi behöver komma under den där hinnan av etiketter och fraser.” I stället för en diskussion om sakfrågor har vi en evig metadebatt som snarare förvirrar än förtydligar, vilket troligen bidragit till svenskars minskande förtroende för journalister.

 

Vänsterpartisten Ali Esbati hävdade vid ett tillfälle under debatten att det är vetenskapligt bevisat att man kan marginalisera åsikter genom att hålla dem borta från dagordningen. Om vi bara låter bli att ventilera vissa åsikter i offentligheten kommer de att upphöra. Vänta, va? Har vissa åsikter så stark lockelsekraft att de är oemotståndliga? Typ ideologiskt lösgodis? Som om människor går runt och är latenta fascister i konstant behov av en rättrådig förtrupp som kan leda dem rätt. Vilken dyster människosyn!

 

Att ”våga vägra debatten” – ett slags strutsteknik där det som inte syns inte finns – illustrerar en allmän självförtroendekris. Det aktiva tigandet ger mer legitimitet åt extrema krafter. Plötsligt får de chansen att säga att ”eliten” håller dem borta. Något även Stina Dabrowski var inne på när hon debatterade med Ali Esbati i Agenda i söndags. Det ger bara dessa grupper mer legitimitet i folks ögon, inte mindre. Bättre att ta debatten öppet. Så för att vara lite meta: Våga vägra vägrandet av debatten.

 

Anmärkningsvärt var också att Åsa Linderborg anklagade Jasenko Selimovic för att inte skriva under på den liberala principen om människors lika värde, och som DN i och med publiceringen av Selimovic frångick. En hård anklagelse. Anledningen var alltså hans svar till Jonas Hassen Khemiri i DN härom veckan. Linderborgs värld är så svartvit att de som inte tror på den rätta vänsterteologin inte bara är kätterska, utan dessutom saknar respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Selimovic text, hävdade Linderborg i sin text, tog udden av ”motståndet mot den rasism och diskriminering som borde engagera varje humanist från höger till vänster”. Själv har hon dock publicerat Donald Boström som i en spekulativ drapa påstod att israeler handlar med palestiniers organ (ett påstående som slutgiltigt vederlades av Medierna i Sverige Radio). Men att som Selimovic kritisera delar av teorin om den strukturella rasismen (väl definierat av Adam Cwejman på hans blogg) var att gå för långt, tyckte Linderborg tydligen. You’re either with us, or with them. Inga mellanlägen.

 

Filosofen Karl Popper sade en gång att människan har en inbyggd tendens att misstänkliggöra människor som har andra åsikter än de själva. Det goda samtalet handlar om att diskutera och kritisera varandras åsikter och teorier, men det får allt oftare stå tillbaka för osakligt hojtande. Ett samtalsklimat präglat av moralpanik där sakfrågorna drunknar i anklagelser leder inte framåt. Även om Janne Josefsson har en debattstil som en ångvält hade han rätt när han varnade för riskerna med journalister som vägrar ta debatter. Medborgarna behöver bra information om svåra frågor. När det råder yttrandefrihet vinner man inte alla strider, men det enda moraliskt riktiga i en demokrati är att åtminstone dyka upp på matchen.

Arkiv

Fler bloggar