X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Häromdagen skrev jag om det faktum att Stockholms stad gör rejäla nedskärningar på stöden till barn med särskilda behov, det vill säga barn med neuropsykiatriska störningar eller stora läs- och skrivsvårigheter. Beskedet har kommit som ett dråpslag för många skolor som nu är nedläggningshotade, till många oroliga föräldrars förfäran. Igår fick jag ett mejl från en  lärare på en av dessa skolor, som jag fått tillstånd att publicera:

 

Hej Sanna!

Jag skriver därför att jag arbetar som bildlärare på Ängkärrskolan i Solna, en skola för barn med dyslexi. Ungefär två tredjedelar har också en tilläggsdiagnos. Det kan vara övrig språkstörning, ADHD, ADD, aspberger eller någon grad av autism. Vår skola är en av de nedläggningshotade. Vi är en friskola, knappt så att man vågar uttala det idag! Vi är en stiftelse och i styrelsen sitter föräldrar till barn som har gått hos oss eller som går hos oss. Vi är vinstdrivande men inte vinstutdelande. Vår största resurs är personaltäthet. Fick jag chansen att beskriva bakgrunden till våra elevers ansökningar, vilket barn som helst på vår skola, är det lätt att förstå att de resurser som står till buds ute bland våra ”vanliga” skolor inte räcker till.

Våra elever kommer samtliga med känslan av att ha misslyckats, att inte kunna och förstå samma saker som jämnåriga och med liten tilltro till den egna förmågan. Våra elever är mellan 10-13 år när de söker sig hit, man kan söka från år fyra, men även senare (en del barn är inte färdigutredda år 4). Som en liten detalj vill jag bara nämna att vi har en ny fyra i år, trots att föräldrarna till dessa barn vet hur oviss framtiden är hos oss. Det tycker jag är ganska talande!

Jag kan stå ut med att behöva söka nytt arbete, men jag kan inte stå ut med tanken på att våra elever ska slussas tillbaka till en skola som inte kan tillgodose deras behov på samma sätt som vi kan.

Sara Torstensson Tynelius
bildlärare, Ängkärrskolan

Arkiv