Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

I Svd 21/2 kommenterade Claes Arvidsson ESO-utredningen UD i en ny sits om reformeringen av utrikesdepartementet. Den tidigare diplomaten Erik Cornell ställer i en replik frågan: Är inte diplomati ett yrke?

Stackars sönderutredda departement utbrast en recensent efter att ha läst den historik över utrikesförvaltningen som för några år sedan publicerades av en tidigare expeditionschef i UD. Hans verk är en diger tegelsten där hundratals sidor ägnas åt alla de utredningar som under 1900-talet gång på gång vände upp och ner och ut och in på UD och utrikesförvaltningen. Själv deltog jag i en, den s k Brinningutredningen som kanske resulterade i några smärre förbättringar – vem vet ty det gick till slut inte att hålla reda på de detaljer som den ena eller andra fick till följd.

Nu har det kommit en ny av Richard Murray på ESO och varför skulle den lyckas tillföra något nytt? Utredningar och förslag kan inte lyckas så länge de inte respekterar en grundläggande omständighet som jag skall återkomma till.

Själv pensionerades jag för femton år sedan efter fyrtio års tjänstgöring på alla nivåer på konsulat, delegationer och ambassader i tre världsdelar. Jag skall börja med att relatera en händelse i Ankara. En dag blev jag uppringd av den indiske ambassadören som genast ville träffa mig. Så fort han kom in i rummet såg jag att han var störd av något. Han gick av och an över golvet och jag anade att han hade fått en förflyttningsorder som upprörde honom. Mycket riktigt var det också fallet, han skulle förflyttas till Washington. Ja men, protesterade jag, det är väl en fin post; en bättre utnämning kan du väl inte få! Nej, nej svarade han, de har utnämnt en minister och regeringsmedlem till ambassadör i Washington och nu vill de göra mig till andreman för att ansvara för verksamheten! Den sämsta av världar – allt ansvar men ingen självständig arbetsuppgift.

Det finns liknande tendenser i Sverige som vi sett. Aktiva politiker vill inte bli ambassadörer ty då landsförvisas de från inrikespolitikens hetluft. Men när de blivit överflödiga blir en ambassadörspost tydligen attraktiv. Politikerna blir kvitt en obekväm kollega och vederbörande ser fram emot en intressant och angenäm utlandsvistelse – ty för en sådan dignitär är det ju inte tal om att förflyttas till Nordkorea eller Irak. Gärna yrkets fördelar men inte dess avkrokar.

Yrket skrev jag. Just det! Ty varenda utredning har ramlat i samma fall grop och Murray gräver den beredvilligt åt sig själv och hoppar pladask ner i den. Alla utredare tycks drabbade av samma intellektuella kortslutning, nämligen att utgå ifrån att diplomati inte är något yrke. Det är visserligen ingen ovanlig vanföreställning men på sakkunniga utredare måste man kunna ställa elementära krav på slutlednings- och analysförmåga. Varför skulle just detta inte kräva yrkeskunskaper? Varför skulle inte mångårig tjänstgöring och erfarenhet skapa skickliga yrkesmän just i denna verksamhet? Varför skulle inte vissa människor ha fallenhet just för denna syssla? För att gör en glasklar jämförelse är det aldrig tal om att utnämna politiker till chefskirurger, ty ingen, inte ens deras egna partigängare vill bli opererade av dem. Däremot kan de bli landshövdingar och generaldirektörer ty där finns underordnade yrkesmän till hands.

Till yrkesutbildning hör att ge tjänstemännen tillfälle till att både bredda och fördjupa sina kunskaper. Det är uppenbart att det i FN-delegationen är värdefullt med tjänstmän som har erfarenhet från u-länder, av biståndsfrågor, av världsekonomiska problem, regionala översikter och så vidare. Därför år Murrays och hans föregångares förslag att stycka upp departementet klart kontraproduktiva. Förslaget att blanda personal i alla departement och UD faller på att det inte görs mellan andra departement heller och tjänstemännen i övriga departement nog gärna vill till London och Paris men inte ställer upp när det gäller Pyongyang och Kinshasa. Tjänstgöring på hardshipposter ingår i den ”kåranda” som för Murray just i UD:s fall anförs som något negativt.  Synvinkeln måste ändras till att bereda utrikestjänstemännen tillfälle till växeltjänstgöring i andra departement och verk. Varför inte göra detta ömsesidigt – fortsätt att anlita andra departement för att bemanna vissa befattningar utomlands och gör det vanligare. Men att avskaffa ”livstidsanställningen i utrikesförvaltningen” är ett lika befängt förslag som det vore att avskaffa läkare, sjöofficerare, lantmätare eller vilken annan yrkesgrupp som helst.

Däremot borde särskild uppmärksamhet fästas vid vidareutbildningen. Det görs mängder med särinsatser och Murray framhåller brister som givetvis skulle vara ett primärt mål för utbildningsinsatser. Enligt miltär förebild efterlyste jag redan för något halvsekel sedan en institutionaliserad men kortare kurs som obligatorisk för befordran eftersom kunskapsförkovran i stort sett blivit betraktad som den enskildes ensak. I 40-årsåldern eller inför utnämning till ambassadchef vore det lämpligt med en uppfriskning av den kunskapsmassa som tillkommit sedan studietiden.

Tvärtemot hela Murrays inställning föreligger här ett uppenbart behov av insatser för att höja yrkeskårens kompetens. Problemet ligger snarast i att vederbörande tjänstemän inte gärna sätter sig på skolbänken igen och blir utsatt för jämförelse med sina kolleger. Men förvaltningen skulle vinna på en sådan ordning.

Det finns mycket att säga i denna fråga. Med anledning av insändarkommentarer skall jag bara tillfoga en bortkommen synpunkt. Många vill minska utrikesförvaltningen med hänvisning till att EU nu upprättar ambassader och administrerar bistånd. Skall UD:s och SIDA:s ärenden och anslag alltså övertas av EU-organ och -tjänstemän i stället för att fullgöras av svenska tjänstemän och biståndsarbetare? Och skall vi inte ha några som med sakkunskap kan delta i EU-mötena i dessa frågor?  Är det verkligen så vi vill ha det?  

Kan för övrigt inte en sådan administrativ klippare som Murray uppfinna en ordning som redovisar departementens och utrikesförvaltningens anslag på skilda konton. Det hade varit en angelägnare uppgift. 

Erik Cornell

Arkiv