Traditionsenlig könsanalys

Jamenvisst! Det är dags för formfrågor i valrörelsen. Som vanligt. TT rapporterar om hur könsfördelningen ser ut på respektive partis listor och kan meddela att det helt enkelt ser olika ut. I vissa partier är det hälften kvinnor och hälften män i topp, i andra är det fler män än kvinnor. Detta problematiseras inte uttryckligen eftersom det är så fullständigt vedertaget att kön i politik avgör trovärdighet i större utsträckning än vad åsikter och argument gör. I stället är den beskrivande lägesrapporten i sig en inlaga i debatten om jämställdhet. Och, som vi alla vet, är det ansett som allmän sanning att jämställdhet per definition uppnås när partierna har varannan man och varannan kvinna på sina listor. Mot detta kan naturligtvis invändas att det snarare är politiken i sig som avgör hur mycket jämställdhet vi kan förväntas oss av respektive parti, inte könsrepresentationen. (Politik handlar ju trots allt mer om tankar och värderingar än om kroppsdelar, om den ohyfsade jämförelsen tillåts…)

Dock infinner sig, tack vare Fi, detta märkliga att ett parti med tydlig dominans av det täcka könet alls inte anses ojämställt. Fi listar många kvinnor, något jag personligen inte har några som helst problem med, men det är trots allt en smula underligt att just denna form av så kallad sned könsfördelning inte problematiseras.

Så, kanske finns det en vits med Fi ändå; att åsikterna får bli viktigare än vår könstillhörighet. Vore befriande. Men det dröjer innan detta gäller partier med annan sorts ”obalans”.