Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Kristdemokraternas valberedning meddelade i fredags hur processen fram till en ny partiledare ska gå till. Redan när Göran Hägglund meddelade sin avgång förklarade KDU:s Sara Skyttedal att hon och KDU hoppades på en öppen process inspirerad av Centerpartiet. Centerpartiets medlemmar hade, om påminnelse behövs, tre huvudkandidater att välja på när valberedningen hade inventerat bland distrikten, kandidater som i slutskedet tävlade öppet mot varandra.

Det finns många goda skäl att göra detta. Ett är att debatten längs vägen blir mer sakorienterad. Kandidaterna erkänner att de vill och får plädera för varför de ska få förtroendet, snarare än spela en massa spel inför medier där de lite vagt halvsvarar på om huruvida de vore intresserade. Ett annat är att processen sannolikt blir mer förankrad i partiet. Annie Lööf har på senare tid haft ett uppsving, mycket tack vare en stark insats i valrörelsens slutspurt. Dessförinnan har det sannerligen inte varit en dans på rosor hela tiden. Många politiska förslag har varit hårt ifrågasatta, det har stormat kring henne och opinionen såg länge riktigt vikande ut. Många gånger om räknades hon ut, flera trodde nästan att Centern skulle åka ur riksdagen, snarare än ständigt under spärren-tippade KD. Under alla dessa gropar i vägen så satt Lööf hela tiden stabilt. Bitvis såg uppslutningen nästan löjlig ut, partiet verkade helt orubbligt nöjt, trots vikande stöd. Mycket av detta tror jag handlar om att Lööf helt enkelt var vinnaren i en öppen process fram till partiledarskapet.

 

KD väljer nu en halvgenomskinlig väg. Man söker förslag öppet och brett. Enligt valberedningens ordförande  Chatrine Pålsson Ahlgren ska ”Distrikt och lokalavdelningar ska få nominera i första hand fram till 25 februari. Sedan ska tre deltagare från varje distrikt samlas för möte, ett 70-tal personer, som ska få träffa huvudkandidaterna och ställa frågor. Sedan ska distrikten få bestämma vilka de ska nominera som partiledare och valberedningen ska få lägga sitt förslag till det extra rikstinget.”

Många får komma med inspel, men när valberedningen lägger förslag så kommer det vara ett förslag, det vill säga någon öppen fajt om ledarskapet tillåts inte.

Att KD väljer denna väg är kanske inte så konstigt. För tre år sedan framtvingades en öppen fajt när Mats Odell kandiderade och erfarenheterna från den splittring som bubblade fram då avskräcker säkert. Men det är ändå synd att man inte tog chansen till mer öppenhet. En formaliserad arena för interna stridigheter är trots allt bättre än att riskera att de bubblar fram senare.

 

Arkiv

Fler bloggar