Claes Arvidsson
I SvD 21/2 kommenterade Claes Arvidsson ESO-utredningen UD i en ny sits om reformeringen av utrikesdepartementet. Den tidigare diplomaten Erik Cornell ställde i en replik på ledarbloggen frågan: Är inte diplomati ett yrke?
Nu svarar utredaren Richard Murrey:
Erik Cornell menar att min utredning om utrikesförvaltningen faller på att jag inte beaktat att diplomat är ett yrke att jämställa med chefskirurg. Ingen skulle, där håller jag med Cornell, komma på tanken att utnämna politiker till chefskirurger. Därför gör man inte det. Men det händer att politiker utses till ambassadörer.
Det talar enligt min mening för att det är skillnad på chefskirurger och ambassadörer. Cornell menar nog att det inte är någon skillnad. Konsekvensen skulle då vara att politikerna förorsakat svenska intressen stor skada i den mån inte duktiga underställda yrkesmän förhindrat detta.
Cornell frågar varför just diplomaten inte skulle behöva yrkeskunskaper, varför inte många år i yrket skulle skapa skickliga yrkesmän, varför inte vissa människor skulle ha fallenhet för detta yrke?
Mitt svar är att visst är det så. Det som inte framkommer så tydligt i Cornells kommentar är att han vänder sig mot min uppfattning att diplomatyrket inte ska behöva vara livslångt och att det finns gott om dugliga diplomatämnen utanför den krets som en gång antagits till UD:s aspirantutbildning.
Som det nu är kommer de som tagit sig genom detta nålsöga så småningom med 75 procents sannolikhet att bli ambassadörer bara de stannar inom utrikesförvaltningen. Det är mycket väl kvalificerade personer som antas eftersom konkurrensen är enorm. Visst är urvalet viktigt – alla är inte lämpade. Men att utifrån denna iakttagelse dra slutsatsen att det därutöver inte finns några andra lika kvalificerade i departement, myndigheter, företag och internationella organisationer håller inte. Språk, förhandlingsförmåga, social kompetens, chefsegenskaper finns även på andra håll än inom utrikesförvaltningen.
När det gäller utbildning haltar jämförelsen med läkarna. För att bli läkare fordras 5½ års grundutbildning, 1½ års AT-tjänstgöring och slutligen 5 års praktik och kurser för att bli specialistläkare. De som antas till diplomatprogrammet har redan en, ibland två grundexamina i statskunskap, ekonomi, juridik eller humaniora och har vid sidan därav förvärvat goda språkkunskaper. Det är utbildningar som inte är speciella för diplomatyrket utan är gångbara i många sammanhang. Den speciella diplomatutbildningen som aspiranterna får är numera bara på ett år. Den omfattar en introduktionskurs, därefter fyra månaders tjänstgöring på en UD-enhet, viss fördjupning och sedan ytterligare en period på någon annan enhet. Så ser de flesta trainee-utbildningar ut i näringsliv och offentlig förvaltning.
Visst vinner man i professionalitet av att verka i många år i ett yrke. Men just den professionaliteten som behövs inom utrikesförvaltningen är inte unik. Den kan man utveckla i många andra organisationer.
Jag förespråkar gemensam personalpolitik och gemensam aspirantutbildning för hela Regeringskansliet och att man i ökad utsträckning tillsätter tjänster inom utrikesförvaltningen med personer som kommer från andra departement, myndigheter, organisationer och även företag. Därmed inte sagt att man ska göra avkall på kvaliteten. Antagningsnämnden kan spela samma roll för att säkra ett bra urval till dessa tjänster som den idag har för att säkerställa kvaliteten hos de antagna UD-aspiranterna.
Richard Murray