Vem gillar Ulvskog?

I gårdagens EU-debatt i Aftonbladets Partiprogrammet begåvades svensk debattkonst med ett nytt uttryck för att meddela avvikande mening. Denna gång kom tillskottet från Socialdemokraterna, ett parti som historiskt haft ett flertal begåvade och vältaliga företrädare. Marita Ulvskog kommer högst sannolikt att räknas till en av dem som hade egna idéer om retorisk värdighet. Hennes replikskifte med meningsmotståndaren Gunnar Hökmark (M) i går var nu ingen uppvisning i vare sig språklig eller annan elegans. När hon var av motsatt åsikt kallade hon honom kort och gott, och jag citerar: ”Djävla skithög”.

Ulvskog konfronterades senare med frågor om sitt ordval. Hon verkade mest förvånad över att tillmälet hörts, då hon trodde att mikrofonen var av. Själva formuleringen var dock inget hon beklagade eller ångrade. Det kom, enligt Ulvskog själv, av att, och jag citerar igen: ”Det var en sån massiv rad av män i mitten som tog allt syre ur luften tycker jag.” Det var alltså det faktum att hennes meningsmotståndare var av ett visst kön samt stod i mitten av panelen som föranledde, och rättfärdigade, S-parlamentarikerns uttryckssätt.

Ulvskog återkom vid upprepade tillfällen till motståndarnas könstillhörighet och placering i rummet. ”Grabbgänget i mitten” skulle möjligen förstås som ”personerna i mitten är män och bör därför betraktas med viss skepsis”. I debattavsnittet om miljö var Ulvskogs argumentation svag varför hon fann det nödvändigt att förtydliga motståndarnas illvilja. Även denna gång fann hon könstillhörighet väsentlig: ”Männen vill ha rykande skorstenar!” Tanken på att någon skulle beskriva Ulvskog själv som ”fruntimret där till vänster” är hissnande och föga trolig. I svenskt debattklimat är man, som regel, mer verserad än så. Respekt för meddebattörer liksom förmåga att skilja på sak och person är en hedersak. Den vinner sällan en debatt som blir raljant eller oförskämd.

Efter debatten hade jag nöjet att delta i det så kallade ”ner-snacket”. (Titeln betyder dock inte att något ska sänkas eller nedvärderas, det bara heter så…) Övriga deltagare var Aftonbladets Lena Mellin och Daniel Swedin som båda kom med intressanta analyser. Dock påstod Swedin att Ulvskog är mycket omtyckt i S-leden, vilket jag fann svårt att tro. Gillar man inom (S), partiet med retoriker som Palme och Persson, verkligen debattörer med Ulvskogs faibless för invektiv och ovårdat språk? Det är ändå partiet som en gång stod nära bildningsrörelsen, och som anordnade kurser för att stärka partimedlemmarnas debattlusta och dito förmåga.

Ulvskog har tidigare i en intervju (2004) beskrivit sig själv som ”…mjuk och god inuti, fast lite taggig utanpå”. En trevlig formulering som visar på viss finess vad gäller att fånga åtminstone den egna karaktären. Något svårare verkar hon ha att finna ord för meningsmotståndares natur. Intervjun gjordes förvisso för tio år sedan och möjligen är det åren i Bryssel som har gjort henne än taggigare. Men det är svårt att inte fundera över hur Ulvskog så till den grad lyckas dölja det mjuka och goda som enligt henne själv finns inuti.