Merkel och moralismen

”Germany’s potential liability, if all the money is lent and everyone defaults, could be €280 billion.”

Det är inga småsaker som krävs av Angela Merkel, som i senaste Economist tituleras obstinat på grund av sin motsträviga hållning när det gäller att pumpa in pengar i de sjunkande europeiska ekonomierna. Och med tanke på hur mörkt det ser ut är det inte svårt att förstå att man blir på motsträvigt humör, men förståelsen för detta är på många håll vikande. Den ”obstinata” förbundskanslern och Tyskland får sig till exempel en släng av sleven även i DN i helgen:

”Tyskland, som är arkitekten bakom denna politik, vägrar samtidigt att utnyttja sitt eget unikt låga ränteläge (i princip behöver förbundsrepubliken inte betala något för att låna) till att stimulera sin inhemska ekonomi, tillåta lite högre inflation och därigenom ge draghjälp åt grannländerna. Budskapet går inte att missförstå: Sydeuropa ska lära sig en läxa, de skötsamma premieras, skulderna till Tyskland betalas av. Berlin har rätt i att efterlysa strukturreformer och bättre ordning i de offentliga finanserna. Men det långsiktigt nödvändiga har övergått i en kortsiktig och farlig dogmatism.”

Det må stämma att en tjurskallig dogmatism kan vara farlig i det känsliga läge flera av Europas länder befinner sig. Många ser och påpekar de orosmoln som finns och de risker som bor i varje svår kris. Samtidigt är den där skambeläggande beskyllningen – och sådant hörs allt oftare – inte särskilt charmig när den riktas mot den som de facto hjälper till.

Ett ”eko från 1930-talets förödande moralism”, skriver DN om Berlins budskap – vilket samtidigt förklaras vara ”rätt” i sak. The Economist beskriver hur Merkel för varje steg och varje nytt krav på pengar och garantier har stretat emot, men sedan gett med sig. För varje steg har hon i retur fått mer medieskäll och Hitlermustascher. Om jag var Merkel skulle den där samtalstonen inte göra mig mer benägen att öppna plånkan, snarare mindre. Ändå lär hon väl göra det igen. Och återigen få mer skit.

Det jobbigaste med eurokrisen – frånsett hur den drabbar mängder av enskilda européer med knapphet och arbetslöshet förstås – är den mängd kommentarer och analyser den genererar. Jag läser dem, i jakt på halmstrån av kunskap, halmstrån som ska ge vägledning. För vad vet jag om denna okända materia? Vad vet jag om hur vad som händer när ekonomier i valutaunioner kapsejsar? Nä, just det. Inte mycket. Men lyckligtvis finns det expertkommentarer och analyser att tillgå. De måste ju veta?

Och jo, visst vet de. Mycket mer än jag. Men påfallande ofta är denna läsning kryddad med den högst obehagliga tanken att det inte bara är för mig som krisen är okänd materia. Det finns ju inget facit. Inga tidigare jämförbara eurokriser att ha som diskussionsunderlag. Etcetera.

När Angela Merkel stretar emot är det bland annat för att hon håller på principen att man tar smällen av sitt eget lättsinne. Kanske vill hon helt enkelt höra att den insikten finns hos dem hon hjälper. Kanske är hon dogmatisk. Oavsett så har hon hittills gett vika och gjort omvärlden till viljes ”ändå”.

Men, tänker jag. När hon ger efter? Vet vi att hennes insatser kommer göra tillräcklig nytta? Finns det någonting som vi som inte står mitt i krisen kan göra som kommer lindra fallet så mycket att greker om några år kommer se Tysklands och Europas räddningsförsök som annat än för dåliga, för lama, för snåla och för moralistiska? Tveksamt. Det är mänskligt att söka syndabockar. Och här har vi dessutom en syndabock som av andra kritiserades för moralism under hela processen.

Ibland är det intressant att tänka på att det vi gör och säger idag är en del av det som så småningom kallas historieskrivningen…