Sedan i höstas publicerar DN det fördjupande utrikesmagasinet Världen, vars senaste nummer följde med i dagens tidning. Ansatsen är i och för sig bra men jag tycker inte riktigt att produkten fungerar.
Från DN:s horisont verkar ”världen” betyda de platser på jorden där lidande, fattigdom, sjukdom, hopplöshet, våld och terror är utbrett.
Redan i första numret fanns en kraftig slagsida åt eländesskildringar och i dagens Världen fortsätter man i samma stil.
De största reportagen handlar om fattiga gästarbetare i Sharm el-Sheik, censuren i Kina och livet innanför taggtråden på USA:s terroristfängelse i Guantánamo. Det är bara för enkelspårigt.
Utrikesjournalistiken bör naturligtvis inte undvika att berätta om det som är sorgligt eller obehagligt. Men måste sådana perspektiv vara helt dominerande?
Jag kommer osökt att tänka på Kritik av den negativa uppbyggligheten, Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsens fascinerande bok från 2006.
Enligt författarna lever vi i en kultur som bara intresserar sig för tillvarons dåliga sidor och bara beundrar människor som blivit offer för orättvisor.
Är DN:s utrikesmagasin inte ett illustrativt exempel på denna negativa uppbygglighet?
Hur världen än ter sig från utsikten i Marieberg är den väldigt mycket mer än bara bedrövelse. Det bör också speglas i en fördjupande utrikesbevakning.
