Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Grön Ungdoms före detta språkrör Björn Lindgren kritiserar Jonas Gardell på SVT Debatt. De flesta av ledarbloggens läsare känner säkert redan till den lilla sommarkontroversen kring Gardells tältskämt, en kort sammanfattning lyder som följer:

Jonas Gardell drog två skämt på Twitter. Nä, de var inte särskilt fyndiga eller skojiga. Påven har mössa, muslimska kvinnor har slöja, sikher har bandage om huvudet och turken fez  yada yada. Man hade, som lustifikationsprogrammet hette, hört den förut, men å andra sidan var skämten i fråga inte uppenbart illvilliga heller. Och efter en våg av kritik har Gardell gjort klart att han förvisso anser sina skämt oförargliga, men samtidigt att han måste få lov att skämta om en av de religioner som finns i vårt land. Han avslutar sitt försvarstal:

”Islam är sedan länge här för att stanna, det är varken främmande eller märkvärdigt, och själv tänker jag uppfylla min viktiga demokratiska uppgift och behandla muslimer på samma sätt som jag behandlar kristna, judar, homosexuella, heterosexuella, sverigedemokrater moderater, sossar, miljöpartister, funkisar och Danny – jag kommer att skämta!”

 

För visst kan humorn ibland tjäna demokratin och häckla odemokratiska krafter, inte tu tal om den saken. Men det är en dålig idé att göra det till humorns uppgift, vilket Gardell öppnar för här. Som om uppgiften humor (som i HAHAHAHA) inte var stor nog i sig själv! Som om skämt inte hade ett eget existensberättigande utanför den ”demokratiska uppgiften”.

Gardell får med andra ord skylla sig själv. Det är han som sätter vapnet i den beskäftige Björn Lindgrens hand och ger honom fritt spelrum för en hel uppsjö förnumstigheter under rubriken ”Islamofobisk humor gynnar inte demokratin, Gardell”.

 

”Vad får vi skämta om?”, frågar Lindgren och bistår genast med svar:

Ja det allra mesta, i juridisk mening, och så borde det fortsätta vara. Men vad bör vi skämta om? Om du gillar jämställdhet, antirasism och religionsfrihet – ja då gör du klokt i att inte skämta sexistiskt, rasistiskt eller som i ett aktuellt fall: islamofobiskt.”

Seriöst? Bra saker som vi värdesätter måste vi alltså alltid vara gravallvarliga kring? Snälla nån. Något säger mig att om Björn Lindgren var redaktör för en skämt-antologi skulle slutprodukten bli guldgruva för oss som gillar ordvitsar.

 

Frånsett de gränser Lindgren sätter upp för humorns rike så finns det kanske en och annan som invänder att det kanske inte kan kallas ställt utom allt rimligt tvivel att ett slöja/tält-skämt verkligen är ”islamofobiskt”. För en del är ju slöjan tvärtom ett förtryck man gärna skulle slippa. För dem kan det kanske rentav anses välgörande att slöjan inlemmas i kategorin ”sådant vi skämtar om”, då detta skulle utgöra ett av många sätt att ifrågasätta plaggets nödvändighet. Idén att det är islamofobiskt att skoja om slöjor modell större kräver liksom att slöjor modell större är en oskiljbar del av den muslimska identiteten och så är det såvitt jag vet inte alls.

 

Givetvis missar Lindgren inte tillfället att dra demokrati-kortet:

”Men att säga att humor i alla lägen gynnar demokratin är ungefär lika onyanserat som att säga att åsikter som uttrycks alltid gynnar demokratin. I båda fallen måste vi granska syftet och konsekvenserna: Sexism, rasism, islamofobi osv är alltid ett hot mot demokratin och allas lika värde – oavsett om det kommer i form av ett skämt eller inte.”

Jag blir konfys. Vad tycker egentligen Lindgren om humor – och för all del även om åsiktsfrihet? Hur kom vi från poängen att humor kan tjäna demokratin till att all humor och alla åsikter bör gynna demokratin? I båda fallen ”måste vi granska syftet och konsekvenserna”, skriver Lindgren.

Ja. Detta är på fullt allvar Lindgrens föredragna samhällsordning. En där ett skämts kvalitet avgörs utifrån en granskning av syftet och konsekvenserna, där skämtets existensberättigande hela tiden beror på ”hur det görs, varför, vem som skämtar och vem som lyssnar”.

 

 

Humorgranskare Lindgren drar sedan slutsatsen att Gina Dirawis youtube-sketcher ett exempel på när skämt om minoriteter ”funkar”. Eller ja, helt säker på att det funkar är Lindgren inte. Han påpekar att han personligen inte kan veta om det verkligen verkligen är roligt:

”Visserligen är jag själv varken muslim eller har utländsk bakgrund, och det begränsar såklart min förståelse, men jag uppfattar att hennes humor faktiskt river ner denna känsla av ”de främmande” som Jonas Gardell skriver att humor gör.” (min fetning)

Mein gott! Den här killen har alltså ingen egen humormätare. Hos andra människor brukar det här med humor utvärderas genom ett inbyggt system som går ut på att vi till exempel skrattar, skrockar eller fnittrar till. Så icke Björn Lindgren. Han undersöker om hans förståelse är tillfyllest och gör sig utifrån detta en uppfattning om huruvida humor föreligger eller inte.

 

 

Ja jösses. Det är mycket att hålla reda på. ”Hur det görs, varför, vem som skämtar och vem som lyssnar”. Själv uppfattade jag som sagt mest att Jonas Gardell drog en rätt trist och bedagad skämtusling, men av Lindgrens text att döma gjorde han alltså fel på samtliga punkter utom en, nämligen ”vem som skämtar”. För jo, det verkar åtminstone vara okej att Jonas Gardell är Jonas Gardell.

Tja. Ett rätt av fyra möjliga är väl ändå rätt bra i dessa dagar. Men så är ju Gardell proffs, yrkeskomiker.

Själv ska jag aldrig skämta, det verkar jättejättesvårt.

Arkiv