Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jacob Lundberg är styrelseledamot i det ekonomiskt ansvarstagande partiet Moderaternas ungdomsförbund. Han kritiserar på sin blogg och i Aftonbladet den sammanställning jag gjort av de totalt 48 miljarder i kostnadsökningar som Migrationsverket beskriver i sin ekonomiska prognos för i år och de fyra kommande åren.

Till Aftonbladet säger han ”Det handlar i själva verket om 33 miljarder” och menar att siffran 48 miljarder är missvisande. Men Lundbergs egen siffra om 33 miljarder är än mer så, vilket jag ska återkomma till. Först vill jag dock påpeka att jag innerligt hoppas att Lundbergs fiskala fartblindhet inte är symptomatisk för partiet i stort. Vem som helst begriper att en snabb kostnadsökning även i storleksordningen 33 miljarder är tung – oavsett vilket politikområde det gäller. Att försöka spela ner betydelsen av något sådant med jämförelser mot BNP eller raljerande om vad privatpersoner spenderar på husdjur framstår mest som oseriöst.

Vad har folks husdjur med statsbudgeten att göra? Ingenting, såvida man inte tycker att hela ekonomin ska socialiseras. Jag måste säga att jag nog hade trott att en moderat skulle vara bättre på att hålla isär privata plånböcker och skattkistan. Lyckligtvis verkar finansminister Anders Borg lite mer insiktsfull i ärendet än vad som är fallet i Muf:s förbundsstyrelse.

 

33 miljarder får Lundberg fram genom att jämföra med vårbudgeten istället för höstbudgeten. Lundberg drar nämligen bort en del av den totala kostnadsökningen 2014 med hänvisning till att regeringen redan har flaggat för den genom att skriva upp sina kostnadsprognoser i vårbudgeten.

Jo, visst har man gjort det, men det förändrar inte det jag beskriver, vilket är kostnadsökningar i förhållande till statsbudget. Och de är 48 miljarder. Även nu.

Lundberg verkar tycka att det är jättekonstigt att tala om kostnadsökningar i förhållande till statsbudgeten. Jag kan uppriktigt sagt inte begripa vad vi annars skulle relatera oförutsedda utgifter till. Att regeringen redan har aviserat delar av dem gör ju inte ökningarna en enda krona mindre. Det förbryllar mig att en nationalekonom försöker driva en sådan linje. Däremot gör det en del av kostnaden hanterad, vilket förstås är bra.

Men att Lundberg lyfter fram avräkningen från biståndsbudgeten som del i sin argumentation för varför 48 miljarder skulle vara en missvisande siffra är bara konstigt. Javisst. Delar av de 48 miljarderna försvinner för att de finansieras via biståndet, men det gör ju inte att finansieringsbehovet har försvunnit. Det som har hänt är att man har prioriterat om resurserna och dragit ner på biståndet. Vilket är den sortens besked jag efterfrågade i min ursprungliga text. Eller åtminstone ett första besked, fler lär ju behövas.

 

Lundberg hakar vidare upp sig på reformutrymmet. Jag vill be honom att notera att jag aldrig rakt av har översatt de 48 miljarderna med ett lika stort och uppätet reformutrymme. En statsbudget är mer komplex än så.

Det jag har beskrivit är 48 miljarder i kostnadsökningar, vilket inte är samma sak. Däremot krävs det förstås inget snille för att förstå att kostnadsökningar av detta slag sätter rejäla avtryck på budgetutrymmet under kommande mandatperiod. Det tvingar fram andra prioriteringar än politikerna hade velat göra i valrörelsen etc.

Till saken hör också att stora och snabba kostnadsökningar av oförutsedd art är särskilt knepiga i ett land med tajta och välskötta statsfinanser – vilket vi råkar vara. Välskött innebär nämligen inte bara god ordning, utan också att det inte ligger en massa pengar och skräpar i budgeten.

Slutligen, apropå mandatperioder och valrörelse. Det är ”märkligt att addera budgetar för flera år”, hävdar Lundberg och säger:

– Vi är ju vana att diskutera utgifter på årlig basis. Enligt samma resonemang kan man konstatera att statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018. Helt korrekt men inte en särskilt meningsfull siffra.

 

För det första: Påståendet att det är ”märkligt” att räkna ihop utgifter, satsningar eller kostnader över år förstår jag inte alls. Hur lyckas man missa att en av politikens viktigaste fraser är: ”Vi satsar XX miljoner på XX under nästa mandatperiod”? Mängder av dem finns bara en googling bort, men låt mig ändå ge några exempel på denna vana, som också ger perspektiv på hur respektingivande siffran 48 miljarder är i statliga budgetsammanhang.

* Regeringen vill satsa 1,1 miljarder på försvaret under nästa mandatperiod.

* Regeringen satsar 1,8 miljarder på utbyggd svenskundervisning för att möta Pisa-nedgången.

* Socialdemokraterna satsar 1 miljard under den kommande mandatperioden för att möta miljömål.

 

För det andra. Lundberg ironiserar över 48 miljarder genom att jämföra med hur underligt det vore att addera kulturanslag över en mandatperiod: ”statens utgifter för kultur och fritid är 65 miljarder fram till 2018”. Det är sant att det vore en meningslös beräkning. Men Lundberg missar här – konstigt nog – att göra den ekonomiskt helt basala distinktionen mellan nivå och förändring. Lundbergs additionsövning motsvarar inte alls vad jag har gjort. Återigen: Jag har räknat ihop en nyligen rapporterad kostnadsökning för statens utgifter på ett politikområde fram till 2018.

Detta har ett självklart nyhetsvärde, av såväl storleks- som hastighetsskäl beskrivna här ovan. För att låna Lundbergs egen metafor på kulturområdet. Om Kulturrådet plötsligt hade meddelat i en prognos att man fått utökade kostnader om 48 miljarder över de närmsta åren, då kan jag försäkra att jag hade skrivit om saken. Någonting säger mig emellertid att jag då inte hade behövt läsa artiklar i Aftonbladet där Jacob Lundberg spekulerar om mina eventuella ”bevekelsegrunder”.

Arkiv