Annons

Ledarbloggen

SvD

SvD

Återigen befinner sig svenska folket i den tråkiga situationen att översköljas av felaktig användning av det politiska begreppet vågmästare. Nu är det Jimmie Åkesson som utpekas som blivande vågmästare.

Så förhåller det sig inte alls, det har han inte en chans att bli.

Det politiska begreppet vågmästare tillkom som en benämning på en regering, eller snarare en regeringschef, som klarade sig igenom riksdagen genom hoppande majoriteter. Klassikern är statsminister C G Ekman som ledde en liberal regering som befann sig långt från egen majoritet i riksdagen men klarade sig genom att stödja sig ömsom på riksdagens vänstersida ömsom dess högersida.

En annan vågmästare var Olof Palme, vars regeringar nästan alltid var tvungna att söka stöd antingen hos kommunisterna eller bland de borgerliga partierna.

Att nu tala om en kommande vågmästarroll för Sverigedemokraterna är oegentligt.

Däremot är det uppenbart att statsminister Stefan Löfvens enda chans att klara sig blir att hanka sig fram som vågmästare. Den sannolika tvåpartiregeringen S-MP är en minoritetsregering. Den förfogar inte över riksdagsmajoriteten. Alliansen är med sina 142 mandat en större grupp i riksdagen än regeringspartierna är med sina 137. I blockskiljande frågor – regeringen mot allianspartierna – klarar sig inte regeringen utan stöd av Vänsterpartiet. Men det räcker inte. Den måste ha åtminstone indirekt stöd från Sverigedemokraterna (antingen direkt stöd i voteringen eller indirekt stöd genom nedlagda röster. Det ger Sverigedemokraterna tillfälle att bli – ingalunda vågmästare men väl – tungan på vågen. 

Vågmästare Löfvén kan få det besvärligt.

Håkan Hagwall
f d politisk redaktör, SvD

Arkiv