Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ivar Arpi

Ivar Arpi

Kulturell appropriering är ett viktigt begrepp inom den postkoloniala och antirasistiska vänstern. I korthet går det ut på att det är fel när vita tillägnar sig kulturuttryck som inte från början utövades av vita. I lördagens understreckare här i SvD skriver frilansjournalisten Sara Abdollahi om hur vita människor genom att bry sig om andras lidande, glädje eller kultur egentligen gör det på deras bekostnad. Oäkta och narcissistiskt. Det är fel person som twerkar. Fel färg på personen som rappar. Fel person som känner empati. Fel person med fel kläder. Fel fel fel, menar Abdollahi.

Men appropriering låter onekligen illa.

Okej, ett steg bakåt. Det stämmer att kulturell appropriering var ett stort problem i rassegregationens USA. Svarta musiker ansågs inte rumsrena. Svart musik sålde inte lika bra. Det fortsatte genom rockhistorien. Under perioden vimlar det av svart musik som vita musiker gjorde covers av och tjänade massor med pengar på. De svarta musikerna som faktiskt skrivit musiken hade det mer knapert. Och tills relativt nyligen var svart musik fortfarande en egen nisch – inte mainstream. Älskade man hiphop på 90-talet fick man hålla till godo med Yo! Raps på MTV en gång i veckan. På natten. Men så ser det inte ut i dag. Inte i USA, inte i Sverige.

Tanken om det går att appropriera andras kulturer bygger på att kulturer är hermetiskt tillslutna – att kulturer knappt tar intryck av varandra. Bara då finns autenticitet. Att det finns en kultur som är helt äkta och att denna kultur på något magiskt vis är förbunden med människor av ett visst utseende. Svarta twerkar, vita twerkar inte. Svarta rappar, vita rappar inte. Men ska endast etniska svenskar få spela polska då? Och hur ska men bedöma äktheten med Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, som ju är jazzversioner av svensk folkmusik? Och hur göra med banjon, som numera förknippas med country och bluegrass, men som kommer från Afrika? Eller Mozarts stycken som baserade sig på osmanska janissarieband? Förvirring uppstår lätt. Det är inte så lätt att vara äkta. Konsekvensen av argumenten om att undvika ”kulturell appropriering” blir att varje folkslag bör låsa in sig själva på ett eget Skansen. Att upprätthålla kulturreservat. Hepp hepp, här ska det minsann inte twerkas, här ska tjoas och tjimmas på pursvenskt vis!

En aning överspänt, enligt min mening.

Samma logik om äkthet och förmågan till inlevelse finns när man kritiserar män för att skildra kvinnor, vita som skildrar svarta, majoritetssvenskar som skildra minoritetssvenskar, osv. Appropriering av andras erfarenheter. De som pratar i termer av maktanalys brukar säga att det alltid är någon med övertag som approprierar. I deras världsbild kan man säga att vita och män står för approprieringen, och svarta och kvinnor berövas. Men det finns en annan sida av saken.

I själva verket är det som slentrianmässigt kallas kulturell appropriering något djupt mänskligt. Att kunna ta intryck handlar om förståelse, ett erkännande av att man är mer lika än olika. Att sätta sig in i andra sätt att leva är styrketräning för empatin. I ”Better angels of our nature” (2011) beskriver Steven Pinker hur den humanistiska revolutionen på 1700-talet sammanföll med romanens växande popularitet. I mitten av 1700-talet kom tre bästsäljande romaner med kvinnliga huvudpersoner: Samuel Richardsons ”Pamela” (1740) och ”Clarissa” (1748), och Rousseaus ”Julie” (1761). Forskaren Lynn Hunt har läst brevväxlingar mellan vuxna män som skriver om hur mycket de har gråtit när de läst böckerna. Som privilegierade adelsmän saknade de någon egen erfarenhet av det som beskrevs i böckerna. Dessa adelsmän hade nog inte röstat på Gudrun Schyman, men genom romanen fick de möjlighet att sätta sig in i kvinnors vardag. Förmodligen såddes några frön till mer jämställdhet där. Samma sak gällde boken Onkel Toms stuga som mobiliserade motstånd mot slaveri när den släpptes.

Förmågan att känna empati för andra än de som liknar en själv är själva grunden för civilisation. Som romaren Publius Terentius Afer, född i Kartago på 100-talet f.kr, frigiven slav och sedan dramatiker sade: ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande.”

Det betyder att det är fritt fram att twerka till det riktigt ordentligt till en polska, om man så vill.

Arkiv