Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jag sitter vid skrivbordet på jobbet och läser Per Gudmundsons utkast för morgondagen. Jag knaprar på pipas och dricker Loka. Jag tänker på att det var poliser här inne på redaktionen för en stund sedan. Vet inte varför, antar att det är något säkerhetstjofs som stäms av efter terrorn i Paris. Eller något helt annat skäl, som råkar sammanträffa, vad vet jag.

Så slår insikten ned. Förmodligen var det i just en sån här stund som det hände. Man sitter där, inne i en text, begraven i sin skärm, lite halvt frånkopplad från omvärlden och så rusar det in män och skjuter dig och alla omkring dig på jobbet.

 

Jag tittar ut över redaktionen och försöker föreställa mig det scenariot, det plötsliga abrupta miljöskiftet. Kanske hinner man först bli irriterad, som när brandlarmet går igång och man motvilligt slits från arbetet? Hur snabb är övergången från mjukt redaktionssorl till snabba bestämda steg, skrik och skott? Hinner man ens känna skräck bortom all fattning innan det nya scenariot är ett faktum? Blod på papper, tangentbord och kontorsstolar.

Kvar i världen – änkor, änklingar, mammor, pappor. Barn som får hämtas på dagis av någon annan, barn vars minne av sina föräldrar för evigt kommer att vara förknippat med hur de togs ifrån dem.

Herregud. Att detta hände. De satt ju bara där och ritade!!!

Arkiv

Fler bloggar