Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman
trex025 (1)Illustration: Joanna Andreasson


Till julmånaden hör
numera olika typer av luciatågsdebatter. Förrförra året utbröt en debatt i vilken pepparkakan först befarades vara rasistisk, varpå diskussionen senare vände och handlade mer om nätrasism och mindre om killen som ville vara kaka. Andra år har många vredgats när skolor tyckt att stjärngossar skulle vara gossar och att tärnorna skulle vara flickor. I årets lussedebatt figurerar en rektor som sade nej till pepparkaksgubbar och tomtar – vitskrudat skulle tåget vara!

Alltihop resulterade i rubriken ”Rektor näthatad efter tomteförbud” i DN, en festlig tidsmarkör så god som någon, i och för sig. Alla blev arga, som DN beskriver det idag. Pojkar fick magont vid blotta tanken på att tvingas vara stjärngossar och ”bära klänning”. Andra ”kände” att de ville vara tomte. Argast var man på de främlingsfientliga sajterna. Där ansågs tomte/kakförbudet som ett självklart utslag av oro för att råka göra något rasistiskt eller könsstereotypt. Tja. Eller så tyckte rektorn bara att det vore vackert med ett traditionellt luciatåg? Och ja, just så visade det sig förstås ha legat till.

 

Tonläget är som alltid uppskruvat. Om vi bortser ifrån övertolkningarna så är det ändå lite intressant, detta att vi årligen får debatter kring alla traditioner. Tongivande i dem är ju ofta att avsteg från traditionen bör omhuldas, medan den som förfäktar traditionens fortlevnad får sina fiskar varma. I Bromöllafallet fungerade för övrigt näthatet, tomtar blev åter välkomna. Så fungerar det vanligen. Oavsett vad som uppmärksammas, så slutar det alltid med att den traditionalistiska läraren eller rektorn viker ner sig.

 

Personligen tycker jag gott att en gosse som hett önskar en luciakrona kan få ha den. Och en flicka som helst vill ha stjärngossestrut likaså. Visst ska man tillmötesgå preferenser om de bottnar i intensiv entusiasm.

Men. Med detta sagt så vill jag också tillägga att jag faktiskt inte tror att mängden barn som uttrycker så heta önskemål är alls så stor som man kan få intryck av om man – som jag – har ett flöde fullt av urban och medveten medelklass. Jag vet inte hur det ser ut i alla andras omgivning, men på senare år tycker jag att Luciafirandet allt mer verkar gå mot att bli något slags generell maskerad?

I flödena passerar såväl stålmän som hundar, nödtorftigt pyntade med glitter, fotograferade av föräldrar som är sprickfärdigt stolta över att ungen ”går mot strömmen” och bryter normer på ena eller andra sättet. En mamma skrev häromåret att avkomman minsann envisats med att vara Lucia – det var inte hennes idé! Hon misslyckades emellertid något med att hösta in de gränsöverskridande poäng hon siktade på eftersom barnet samtidigt beskrevs genomgående med ”hen”. Vilket ju gör hela normbrottet otydligt!

 

Mycket av detta förefaller vara vuxenvärldens raster och preferenser placerade över barnens värld.

För vet ni? Att barn vill göra som de vill hela tiden är liksom inte nödvändigtvis tecken på mod att bryta normer och strunta i kutym, det kan också vara ett tecken på att de är, eh, barn. Det är inte ”modigt” när en unge kräver att lussefira som dinosaurie, det är barns vanliga sätt att sätta sina preferenser främst. Och de gillar dinosaurier och har ingen relation till stjärngossar.

 

Jag kan mycket väl förstå att en rektor till slut bestämmer sig för att förvisa alla pepparkakor och tomtar ur ett tåg. Sannolikt börjar de särkförsedda blocken i våra luciatåg bli lite väl tunna? Mina egna observationer tyder i alla fall på det, tomtar och kakor är ofta i majoritet.

Problemet verkar bestå i en vanföreställning om att alla måste göra precis som de vill hela tiden. Så kan man förvisso göra, men då kanske det inte längre är ett luciatåg. Men visst. Tomtar, pepparkakor och några slumpvisa kostymer från Buttericks kan väl också vara julstämning. T-rex går tunga fjät, typ.

Arkiv