Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jag känner viss trötthet när jag läser Stefan Jonsson i DN, där han bemöter kritik från bland annat Sakine Madon, Erik Ullenhag och undertecknad. Vad är detta? Varför har vi hamnat på den här rutan igen? Jonsson skriver:

”Enligt en förhärskande opinion förekommer i dagens Sverige två sorters våld.

Det finns det vanliga, låt oss säga ”svenska” våldet. Det är ideologiskt neutralt och socialt normaliserat, ett våld som inte föranleder tolkningar eller politiska debatter även om vi förfasar oss över det och sörjer offren.

Det finns å andra sidan heders­våld. Det är onormalt och förknippas med vissa invandrargrupper med rötter i så kallade ”hederskulturer”, alltså osvenskt: ett våld som drabbar västvärlden som en geopolitisk kraft på samma sätt som terrorismen, med vilken det ofta sägs dela sina rötter.”

 

Det där är struntprat. Faktum är att det finns opinion och debatt kring ett antal olika sorters våld. En sort som vi inte talar om är ett, med Jonssons ord, ”svenskt våld”. Jag har då aldrig hört det, annat än när kulturrelativister av Jonssons kaliber försöker fula ut hedersfrågan av för mig helt obegripliga skäl. Men i övrigt finns det gott om våld som skärskådas och debatteras. Några exempel:

Vi talar om våld mot kvinnor och våld mot män/relationsvåld. Vi talar om våld i hbt-relationer. Vi talar om läktarvåld. Vi talar om extremistvåld. Vi talar om barnmisshandel. Vi talar om krogvåld. Vi talar om hedersvåld. Det enda våld som alltid leder till att figurer som Stefan Jonsson poppar upp och ifrågasätter och problematiserar själva begreppet är det senare. Jag är så utled på detta att jag vill skrika.

 

Jonsson förklarar vidare att han i teorin är positiv till grundtanken och syftet med en film avsedd att informera om och bekämpa hedersvåld. (Det var ju för väl.) Däremot är han kritisk till gestaltningen. Detta har jag redan resonerat ganska mycket om, vilket Jonsson bekvämt ignorerar i sin text, varför jag nöjer mig med att länka och citera kort hur jag finner hans argument alltför platta:

”Jonsson uppfattar att filmen uppmanar tjejer med utländsk bakgrund i största allmänhet att vända sig till polisen om de inte får gå på fest. (Genom att tvisten kodas så.) Varför han tror det förstår jag inte. Filmen vänder sig uttryckligen till flickor och kvinnor i hedersförtryck. Inte, vilket Jonsson verkar tro, till tjejer med ”invandrarföräldrar”.

”Invandrarföräldrar” är för övrigt bara ett av de i onödan luddiga begrepp som Jonsson tar till för att beskriva och kritisera filmen. Han talar även om att filmens scenarier blir en ”metafor för ”osvenska” mäns kontroll över kvinnor”. Men inte heller detta stämmer ju! Filmen handlar inte om ”osvenska män” i största allmänhet, vad det nu ens ska betyda. Varför använder Jonsson så otydliga och märkliga begrepp, när han mycket väl vet att målgruppen för filmen är både specifik och tydlig – unga som drabbas av hedersförtryck? Inte unga som vägras partaj, inte unga med ”invandrarföräldrar”, inte unga som drabbas av ”osvenska män”. Om detta är vad Jonsson läser in i en film bara för att dess skådespelare har mörkt hår så är han att beklaga. Har han funderat på att det kanske kan vara hans blick som stereotypiserar, snarare än filmen?”

 

Jonsson återkommer i dagens text till samma sak. ”Ingen har däremot invänt mot mitt väsentliga påstående: att polisens film anspelar på etniska stereo­typer och riskerar att bekräfta rasisternas världsbild”, skriver han.

Mja. Jag vill nog hävda att jag har invänt. Jag tycker inte att det är rimligt att säga att allt utom mörkhåriga skådespelare som porträtteras som hjältemodiga motståndare till hedersvåld är en bekräftelse på en stereotyp. Det är ett helt bakvänt resonemang. Vad är kravet här, att informationsfilmen ska skildra ett scenario där hederskulturen råkar ha slagit rot i familjen Blondkvist i Svennehult?

I den film som Jonsson kritiserar för stereotypiserande finns skolkamrater runtomkring den utsatta flickan. Skolkamrater som även de har mörkt hår och utländskt utseende, men som ändå badar och som frågar om hon ska med på festen. Varför kan inte Jonsson se dem? Vilken stereotyp bekräftar då deras roller, med Jonssons glasögon?

 

 

Jonsson gör också gällande att detta skulle vara en dispyt som löper längs en höger-vänster-skala. Det är inte lite fräckt, med tanke på att många av landets viktigaste röster mot hedersvåld befinner sig till vänster i politiken Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad och Maria Hagberg – för att bara nämna några som jag är i varierande grad säker på befinner sig till vänster. Han skriver vidare:

”Vill man diskutera hedersförtryck i offentligheten räcker det enligt dem inte med att man tar ställning för de drabbade och säger att förtrycket är oacceptabelt och ska straffas. Det räcker inte heller att man stöder det arbete som olika organisationer gör för att hjälpa de drabbade. Utöver detta måste man också bekräfta en särskild förklaring, den så kallade ”hederskulturen”. Dessa liberala röster kräver ett entydigt ställningstagande mot ”hederskulturer” såsom ”väsensskilda” (Rayman 1/8) etniskt avvikande, primitiva, förtryckande och därför legitima föremål för säråtgärder och polisiär övervakning.”

Ja, man måste bekräfta ”den så kallade ”hederskulturen””. Att inte bekräfta den är att nämligen motsatsen, att ogiltigförklara den. Det är därför så många, från höger till vänster, kräver bekräftelsen. Eftersom motsatsen är att man blundar.

 

Jonsson ställer sedan ett antal retoriska frågor. Den ena fånigare än den andra.

”Vilka är dessa ”hederskulturer” som ska bekämpas? Talar han om den kurdiska, muslimska, hinduiska, bosniska, arabiska, afrikanska, ryska, japanska eller någon särskild del av dessa? Med vilka medel ska de bekämpas? Räcker det inte att vi bekämpar våldet, oavsett kulturella förtecken eller hudfärg på familjerna där det begås?”

Det enkla svaret. Hederskulturen är hederskulturen som ska bekämpas. Nationalitet är inte det väsentliga, inte heller hudfärger. Det är ingen som påstår det heller.

Därefter urartar artikeln i ett så idogt relativiserande att jag undrar om vi har förpassats tillbaka till tidigt 2000-tal. Det mesta vi hört förut finns där.

”Liksom det finns många orsaker till att en vit svensk man slår ihjäl sin hustru när hon kräver skilsmässa så finns det många orsaker till att en kurdisk-svensk far slår ihjäl sin dotter därför att hon vill gå sin egen väg.”

Visst är det så. Ingen har sagt att det alltid är hedersvåld när en kurdisk-svensk far slår ihjäl sin dotter. Man måste alltid se fallet, givetvis. Men vi talar nu inte om kurdiskt-svenskt våld, vi talar om hedersvåld. Och när en dotter slås ihjäl i ett hedersmord finns det omständigheter som skiljer, omständigheter som är speciella, saker vi kan ta sats ifrån när vi försöker bekämpa hederskulturen. Till exempel att det i hedersvåldet är viktigt att se inte bara den faktiska våldshandlingen, utan också hur det ofta står en hel släkt bakom som kräver den. Etcetera.

 

Jonsson slutar med lite klassisk guilt by association riktad mot Sakine Madon:

”Tar man en titt på den rasistiska sajten Avpixlat ser man att en hyllning av Sakine Madon legat i topp hela sommaren. Polisens film och integrationsministern lovprisas på många invandringsfientliga sajter. Jag är säker på att de är besvärade av sådana ryggdunkningar. När jag kommenterade filmen var det just detta scenario jag varnade för. Fadime, Pela och alla andra drabbade av hedersförtrycket förtjänar skickligare och mer vidsynta försvarare. Och jag vet att sådana finns.

Det är verkligen en slutkläm värdig resten av texten. Trots Jonssons varningar har Madon ihärdat med sina åsikter. Nu har hon fel vänner och är förlorad. Men hav hopp, Jonsson är nämligen säker på att det finns ”skickligare och mer vidsynta försvarare” därute för de människor som drabbas av hedersförtryck.

En tanke är ju att Jonsson skulle kunna bli en sådan skicklig försvarare, han som nu vet hur man gör. Men något säger mig att hans engagemang stannar här.

 

Arkiv