Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Inför kvällens partiledardebatt skrev jag en kort krumelur i form av en fråga till morgondagens sida för att hänvisa eventuellt nyfikna läsare av papperstidningen till denna bloggpost. Under de senaste timmarna har svaren på denna fråga inställt sig. Formuleringen jag plitade dit löd så här:

”Vilket block vann och var tittarna de största förlorarna?”

 

Nu är programmet till ända och vinnaren får nog, trots Gustav Fridolin, sägas vara oppositionen. Särskilt i första timmen.

Och jo, tittarna har nog rätt att känna sig en smula kränkta. Tyvärr.

 

Alliansen verkar tro att regeringskortet är så starkt att det trumfar allt annat. Det är en missuppfattning. Visst är det viktigt att vänsteralternativet – hur det nu ska se ut – ger besked om vad väljarna har att vänta, men detta är inte allt. Och det är sannerligen inte enda skälet till att någon viker två timmar en söndagkväll åt att titta på när partiledarna begår debatt. Gör man det, ja då är man rimligtvis såpass politiskt intresserad att man förtjänar mer innehåll än att se Alliansen gnata på Stefan Löfven om regeringsfrågan.

– Alliansen har inte sagt nånting om en egen politik, klagade Jonas Sjöstedt, inte ett ord! Och ni gnäller på oss? Det håller inte.

 

Nej. det håller inte. Tittarna förtjänar som sagt bättre. De förtjänar också att höra talas om politiken utan att få den illustrerad som vore det fråga om någon sorts bilderbok.  Är det verkligen omöjligt, Annie Lööf, att tala om näringspolitik utan att göra sig till språkrör för bagaren i Skövde och Icahandlaren i Bjuv? Säg vad du tycker, Jan Björklund, göm dig inte bakom svetsaren Jenny!

Fredrik Reinfeldt gjorde överlag en ganska blek insats. Han har under ett antal partiledardebatter haft en ganska tydlig taktik som går ut på att han håller sig i bakgrunden och ger sina allianskamrater utrymme och då och då går in och sätter ner den tunga statsministerfoten när det börjar bli tjafsigt i debatten. Det är möjligt att han tänkte göra samma sak ikväll, men det fungerade inte. Reinfeldt föreföll mest bara tyst och långsam och när han gick in var det alltför lättviktigt för att gå hem.

 

Stefan Löfven är fortfarande en färsking. Han låter sina medarbetare lura på honom konstiga liknelser istället för att bara vara okonstlad och rak.

Det är ingen slump att hans sämsta stund var när han försökte förklara att Socialdemokraterna har ett glas vatten medan Alliansen har ett helt sprinklersystem – eller hur det nu var. Och heller ingen slump att en av hans bästa var den korta och kärnfulla repliken ”Svar nej” på en rak fråga om huruvida S hade för avsikt att skrota överskottsmålet.

Utmärkt gick det också när Reinfeldt försökte pressa Löfven om just regeringsfrågan, varpå Löfven uppmanade Reinfeldt att bekymra sig om sin kant och låta honom sköta sin. Det är också fullt möjligt att Löfvens fråga om vad Reinfeldt tjänar gick hem i stugorna. Oseriöst, under bältet och populistiskt? Javisst, men det finns en publik för sånt också.

 

På Reinfeldts kant var det Jan Björklund och Annie Lööf som höll fortet något sånär. Göran Hägglund gjorde en ganska slät figur och gynnades inte heller av Aktuelltinslaget i pausen där han märkbart pressad intervjuades om att regeringen hemligstämplat vilket pris som de statliga apoteken gick för när de såldes.

 

I jobbfrågan bankade de rödgröna på med allt de hade. Det är tydligt att Löfven vill återta initiativet i frågan, men jag skulle nog säga att frågan är fortsatt oavgjord. Oppositionen har gott om ammunition och kan hamra in bristerna i Fas3, de oseriösa jobbcoacherna etcetera. Ändå ekar det tomt om deras alternativ. Intrycket är inte att Löfven & co skulle fixa biffen. Eller quornfilén. Men trots detta lyckas de pressa allianspartierna.

Det är lite detta som är problemet. Regeringen har för många defensiva punkter. Man är förvisso nöjd med jobbskatteavdragen och valfrihetsreformerna.

Det är när det fria skolvalet och vinster i välfärden kommer på tal som det blixtrar till. Då blir Alliansen intresserad och villig att försvara såväl reformer som principer. Här tar de hem striden och plockar ner den abstrakta frågan om vinster eller val till den vardagsnivå det egentligen gäller.

När Jonas Sjöstedt tar Norge som exempel på land fritt från det gräsliga skolvalet blir det nästan lustigt. Skoldiskussionen började med exemplet Rosengårdsskolan som nu stängs. Ingen tror att denna extraordinära åtgärd betyder att Rosengårdsskolan var den enda urdåliga skolan i landet. Det finns förstås fler. Skillnaden mellan här och Norge är att i Norge måste man gå kvar. Enda sättet att slippa är att flytta. Eftersträvansvärt? Nä, inte riktigt va?

 

Defensivt blir det också när försvaret kommer upp. Stämningen vittnar om att ingen av de borgerliga företrädarna har någon större lust att prata om ämnet över huvud taget, än mindre försvara den egna politiken. Det är närmast tur för Alliansen att Jimmie Åkesson vänder sin kritiska udd mot Miljöpartiet och börjar tala om deras idé om ”ickevåldsförsvar”. Det tar åtminstone fokus från den regering vars försvar numera förefaller mindre piggt och luftburet än Studio Total. (Kanske kan vi be dem bilda Studio Totalförsvaret?)

Gustav Fridolin, som förvisso klarade av Jimmie Åkessons försvarsgliring bra, var i övrigt ojämn. Om Alliansen bör sluta med persongalleriet är det än mer nödvändigt att Fridolin slutar upp med sina förnumstiga språkfigurer.

Rent sakpolitiskt propagerade Fridolin bland annat för att ge fastighetsägare rot-avdrag (något annat kan han inte mena, hyresgäster bygger inte om kök på egen bekostnad) och lovade att utjämna löneskillnader med hjälp av en halv miljard som MP anslagit. Han försvarade MP:s omsvängning i fråga om arbetsgivaravgifterna för unga bättre än Per Bolund i Ekots lördagsintervju nyligen.

I övrigt kan man kan glädjas åt att Fridolin har slutat med sin gamla liknelse om att ”har man bara en hammare så ser alla problem ut som spikar”. Å andra sidan verkar han ha ersatt den med en annan om att den som har tagit samma medicin många gånger ska, öh, sluta. Han tipsade även om att det inte är särskilt vettigt att gå ut och gräva gropar och fylla i dem igen. Samt uttryckte tacksamhet över att bo i ett land där han är född. Fridolin har också ovanan att inleda varje inlägg med ”väldigt många därute” eller ”alla som tittar på det här”. Och tänka sig – det visar sig alltid att denna massiva majoritet håller med Fridolin! Särskilt de som någon gång har haft lärare.

 

Och apropå skoldebatt. I denna lyckades Alliansen med konststycket att nästintill förlora initiativet. Fredrik Reinfeldt vaknade till och lät hälsa att de sjunkande skolresultaten är en orättvis nidbild. I själva verket har vi en ”upplyst ungdomsgeneration” som ”vet mer än någonsin”. Annie Lööf gav sig in i debatten och försökte reparera skadan genom att lyfta fram vikten av ungt företagande och entreprenörskap i skolan.

Själv spanade jag in twitterflödet med ett halvt öga under debatten och kan helt kort sammanfatta ett par av ungdomsgenerationens viktigaste iakttagelser därifrån:

* Jimmie Åkessons slips är ful.

* Deltagarna är vita män, i slips.

* Annie Lööf är visserligen kvinna, men störig.

* Stadsministern är välsnaggad.

 

Och Jimmie Åkesson? Tja, han hade ju förmånen att stå mitt emellan dessa alternativ. Och kunde ständigt leverera inpass som framstod som mittenalternativet. Skaka lite på huvudet åt regeringens övertro på marknaden, sucka lite över Jonas Sjöstedts oförmåga att se värdet i privata initiativ. Hålla sig kall i invandringsdiskussionen. Säga något om att det har förts en oansvarig politik och se Annie Lööf hugga på betet och säga ”Jag vänder mig emot resonemanget som Jimmie Åkesson för, nämligen att det är invandrarnas fel”.

Nejnejnej, Lööf. Säg inte att han sagt detta om han inte sagt detta, utan tvärtom nyss pekat ut den förda politiken som det dåliga. Det riskerar att låta konstigt i tv-publikens öron.

 

Jo, faktum är nog att de två partiledare som klarade sig bäst var nog Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt. Helt enkelt för att de inte var där för att dölja sina kort, utan visa dem. Det blir onekligen tydligare då än om man är ute efter att behaga så många som möjligt.

Arkiv