Annons

Ledarbloggen

Sanna Rayman

Sanna Rayman

Jag har ändrat mig. I åratal har jag tyckt att det enda rätta när det kommer till Sverigedemokraterna självklart är att, som det kallas, ”ta debatten”.

Nu byter jag fot. Ta inte debatten. Låt bli.

Jag ändrar mig inte för att jag menar att man inte borde debattera med och bemöta SD, men för att det alldeles uppenbart är så att framför allt inga etablerade politiker tänker göra det på ett vettigt sätt. Då kan det lika gärna vara. Kan man inte debattera bör man avstå.

På Facebook bjuds jag in till gruppen Sverigedemokraterna har fel titt som tätt. Temat har ju varit särskilt aktuellt de senaste dagarna. Överallt hänvisas det triumferande till Jimmie Åkessons debattartikel och det konstateras att den är ”full av faktafel”.

Det är en fet överdrift. En överdrift i retur kan man säga. För Jimmie Åkessons artikel dryper inte särskilt av faktafel, däremot av överdrifter. Han staplar enstaka exempel på varandra, får det att låta som något väldigt allmänt. I själva verket finns det tusentals skolor i Sverige. Att en skola då och då kommer under inflytande av en ängslig rektor som förbjuder en psalm eller räds kyrkolokalen är inte särskilt märkligt.

Men det finns inga påbud uppifrån om att skippa Den blomstertid eller fläskkött. Det Åkesson tar upp är enstaka händelser, initierade av enstaka personer. Lite som när den där Sverigedemokraten ville sälja sin tomt till några som ville bygga moské, ni vet…?

Artikeln är jäkligt otrevlig. Men är den falsk? Falskare än vad politiker gör med statistik var och varannan dag? Nä, inte särskilt. Den har bara ett mycket otrevligare syfte. Syftet både kan och bör kritiseras förstås. Jimmie Åkesson är partiledare, men medan andra partiledare håller en nivå och ansvarskänsla när de bedriver debatt gör han det inte.

Jag skrev häromdagen att jag fann debattartikeln obehaglig och det gör jag. Den problematiserar inte främst invandring eller integration, utan fokuserar helt på en religion. Självklart ska man få kritisera islam, men man bör framföra sin kritik på ett distinkt sätt, inte generaliserande. Som sagt. En simhall hit och en skola dit är enstaka företeelser som man inte kan skylla exempelvis en regering eller en religion för.

Islamism är förstås ett stort problem, men det gör det inte okej att generalisera, särskilt inte när man har en väldigt stor påverkan på det offentliga samtalet, vilket SD bevisligen har. Man måste, om man har den positionen i debatten, minnas vilka krafter man kan sätta igång. Minns Lasermannen som inspirerades av Ny Demokrati. Jimmie Åkesson vet mycket väl att han har särskilt stor påverkan på många mörka krafter därute, men han ignorerar detta. Det gör honom till en synnerligen oseriös kandidat för makt.

Jag vill att makthavare känner ansvar.

Dessvärre välter den ansvarskänslan ibland över i att all debatt blir infantil. Många har i veckans diskussioner verkat tro att detta är en listig comeback mot Åkesson:

Åkesson: Muslimska män är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken.


Etablissemanget: Fel fel fel! Det vet vi faktiskt inte!

Jaha. Där fick han. Pilutta dig Jimmie! Vi vet faktiskt inte. För vi har slutat föra statistik över brottslingars härkomst, just för att täppa till truten på typer av din kaliber.

Vem vann?

I SVT ser jag Maud Olofsson hösta in ytterligare några röster åt SD. Åkesson ställer en fråga till Olofsson gång på gång. Den är inte obefogad. Han undrar om det är möjligt att kandidera för Centerpartiet om man, som Mahmoud Aldebe, har förespråkat särlagstiftning för muslimer i Sverige. (Sharialag på familjerättsområdet)

För det första har Aldebe tagit tillbaka sitt förslag. Det gör mig förvisso inte särskilt lugn, han föreslog det ju, men det är obegripligt att Olofsson inte genast kontrar med detta. Det pågår även en debatt inom Centerpartiet om saken. Något av detta kunde Olofsson ha nämnt.

Men det gör hon inte. Hon besvarar frågan omväxlande med ”Det viktiga är ju att du gör/tycker/säger...” eller ”Det värsta med dig är…

Hon lägger Åkesson på soffan, gör en kort psykoanalys om att han inte är ”trygg i sin kultur”. Till slut konstaterar Åkesson att han är mer rädd för Maud Olofsson än för muslimer.

Tror jag det. Som psykoanalytiker vore hon en katastrof. Om Åkesson nu vore otrygg – han ser rätt lugn ut i soffan – så verkar det högst otroligt att den rekommenderade terapimetoden skulle vara gällt gapiga utfall av typen ”Det värsta med dig är att du är otrygg!!!”

Vem vann?

Som sagt. Ta inte debatten. Gör det inte.

Det går att vara cool och peka på det faktum att SD inte framstår som ett särskilt gott alternativ. En röst på SD må vara en missnöjesmarkering gentemot övriga partier, men den som tror sig finna bra politik hos SD får leta förgäves. Jag har redan tidigare poängterat att SD:s vänstersväng i arbetsmarknadspolitiken är en dyr historia (som vänstersvängar tenderar att vara) som dessutom är protektionistisk och världsfrånvänd. Inte skulle det göra goda saker med tillväxten eller jobbtillgången heller.

Jag vill gärna veta hur SD:s kraftigt sänkta bistånd går ihop med deras argumentation om att hellre hjälpa borta än att ta emot flyktingar.

Jag undrar också hur SD har tänkt sig gällande integrationen. De talar gärna om det integrationspolitiska haveriet. Det finns inga partier som inte erkänner att det varit mycket dåligt på integrationsfronten. Men vad är SD:s recept, förutom att strypa invandringen rejält?

Låt oss ponera att vi stänger rikets dörrar helt. Inte en själ kommer över tröskeln till Svea rike. Det skulle ju inte ta bort de integrationsproblem vi har. Såvida inte Åkesson med flera tänker slänga ut flyktingar och invandrare som redan bor här. Nä. Det går ju inte. Inte ens SD driver ett sådant förslag. Så vad tänker de göra åt integrationen, förutom att förespråka assimilation?

Tja. De tänker skrota instegsjobben som syftar till att få folk i arbete. Under helgens SD-landsdagar beskrevs denna åtgärd rentav som ”landsförräderi” i talarstolen. Då måste vi anta att de har några bättre idéer. För är man kritisk mot integrationspolitiken måste man väl ha några egna tankar om hur den ska bli bättre, eller?

Om jag hör någon fråga Åkesson hur han definierar svenskhet en gång till så skriker jag. Snälla rara kolleger och människor. Kan vi enas om att börja pressa sakpolitiskt nu?

Arkiv