X
Annons
X

Ledarbloggen

Per Gudmundson

Per Gudmundson

Jag är den förste att applådera när de offentliga bidragen till de politiska partierna ifrågasätts och krymps. Bidragen kan utan tvekan ses som ett slags korruption där väljarnas företrädare missbrukar förtroendet för att tillskansa sig mer pengar för att kunna erövra mer makt.

Således läser jag med glädje Expressens ledare i dag, som föreslår att man ska skrota bidragen till partiernas särskilda kvinnoorganisationer. Jämställdheten borde partierna klara inom sina egna budgetar, anser tidningen.

Därför gillade jag också när regeringen beslöt att kräva redovisning för kommunalt partistöd, och göra det möjligt för små kommuner att krympa ner sina fullmäktige till 21 mandat så att det kommunala styret inte ska kräva så mycket resurser.

Och så vidare.

Men vad som känns unket är att dessa reformer och goda ideer oftast introducerats sedan det uppdagats att Sverigedemokraterna har fått rätt till ett visst bidrag. Det kommunala partistödet och fullmäktigestorleken, till exempel, började diskuteras då det avslöjats att SD fick kommunala bidrag för sina tomma stolar runtom i landet. Möjligheten att minska fullmäktige är ett sätt att höja ribban för småpartier – läs SD.

Dagens fråga om kvinnoförbundens bidrag härrör ur Aftonbladets skriverier om SD:s kvinnoförbund.

Är det bara jag som får intrycket att ett politiskt etablissemang försöker rigga regelverket efterhand för att stoppa uppstickaren? Och att journalistkåren agerar villigt biträde genom att granska SD:s bidrag men få andras? (exv 1, 2, 3)

Insiders och outsiders är förstås inte något nytt motsatspar, men när det gäller demokratiska spelregler finns det väl ändå ett högre ideal?

Arkiv