Annons
X
Annons
X

Ledarbloggen

Ledarredaktionen

Ledarredaktionen

Med anledning av ledarartikeln Så här vinner man inga val (27/2), har följande replik inkommit:

Moderaterna har tydliga visioner för framtiden

För att analysera och förstå politik i ett bredare och djupare sammanhang måste man åtminstone ta tre olika perspektiv i beaktande: ideologi, realpolitik och retorik. Inte minst måste man förstå hur de hänger samman för att kunna dra bra slutsatser. En politisk teoretiker liknade detta som att resa. Ideologi handlar om vart du vill, realpolitiken om vilken väg du tar och retoriken vilket färdmedel du väljer. Ingen semesterplanerare har problem med att skilja på destination, resväg och färdmedel, men i den politiska diskursen blandas perspektiven ofta ihop.

Moderaterna antog 2011 ett nytt idéprogram. I det inledande stycket återfinns följande formulering: ”Människan besitter en inre förmåga att utvecklas och bara genom frihet kan denna förmåga komma till sin rätt. Därför är frihet vårt viktigaste värde”. Lite längre ner står ”Vi har sedan länge förpliktat oss att fortsätta bygga Sverige på frihetlig och marknadsekonomisk grund, i öppenhet och samarbete med vår omvärld”. Samma anda genomsyrar hela dokumentet.

Två år senare, för nu dryga fyra månader sedan antog Moderaterna ett program för utformningen av vår framtida politik. Hälften av inriktningsbesluten för den ekonomiska politiken handlade om följande: sänkta skatter för låg och medelinkomsttagare i syfte att stärka drivkrafterna för arbete, att höja brytpunkten för statlig inkomstskatt, sänka bolagsskatten, omprövade nivåerna i ägarskatterna, sänkt skatt för pensionärer, ytterligare skattesänkningar för pensionärer som stannar kvar på arbetsmarknaden, avvecklad värnskatt med mera.

För den som deltog eller bevakade debatterna, alternativt tagit sig tid att läsa de antagna idé- och handlingsprogrammen, framstår det som närmast surrealistiskt att påstå att moderaterna skulle övergivit sin ideologi och upphört att vara ett frihetligt mitten-högerparti. Det faktum att det för mindre än två månader sedan genomfördes en skattesänkning för alla som arbetar understryker detta.

Icke desto mindre vädras kritik mot att moderaterna förlorat sina visioner, blivit fega och inte vågar fortsätta reformera Sverige. Häromdagen skrev SvD:s Maria Ludvigsson på detta tema i sin ledare. Bland annat motiverade hon sin åsikt genom att citera mig i en Brännpunkts-debatt jag hade i samma ämne med Timbros Malin Sahlén (som till och med gick så långt som att säga att det nu är omöjligt att utröna vad Moderaterna vill med Sverige).

Denna kritik har dock funnits latent hos delar av den ”frihetliga högern” i många år, trots Alliansen många bedrifter och det faktum att vi sänkt skatten varje år vi suttit vid makten. Jag tror att det finns framförallt två förklaringar till detta.

För det första härrör det från den retorik och de värdeord som nya Moderaterna använder. Man är helt enkelt inte van i språkbruket. Jag mins vilka aversioner ” Moderaterna – Sveriges nya arbetarpartiet” framkallade hos så kallade kärnväljare inför valet 2006. Det väckte nästan lika mycket kritik som att jobbskatteavdraget och bekämpandet av utanförskapet presiderade över sänkt statlig inkomstskatt. Då som nu var kritiken att partiet håller på att tappa sin själ.

För det andra kommer kritiken från att samma människor anser att det går för långsamt. Att Alliansen tillsammans med alla seriösa ekonomiska bedömare nu menar att det inte finns något reformutrymme för kommande mandatperiod ökar givetvis denna irritation. I årtionden har stora delar av den frihetliga högern hävdat att skattesänkningar alltid kan lånefinansieras för att sedan hanteras med hjälp av ”dynamiska effekter”. Att dagens statsfinansiella ansvarstagande från Moderaterna därför provocerar är förståligt. Att inrättandet av en 10 årig grundskola och fler undervisningstimmar i matematik låg först i Alliansens prioriteringar för nästa mandatperiod eldade givetvis på. Måttet var dock rågat när samma reformer utöver utgiftsminskningar också föreslogs finansieras med smärre höjningar av icke jobb skadande skatter.

Att detta skulle vara samma sak som att Moderaterna ideologiskt kapitulerat eller slutat ha idéer för framtiden är bevisligen fel. Moderaterna är mycket tydliga med vart vi vill och hur vi ska dit. Friheten ska öka och vägen dit går genom att fler kommer i arbete. Ersätts utanförskapets transfereringskostnader motsvarandes ungefär 5% av BNP med skatteintäkter från arbete skulle Sverige blir ett lågskatteland som samtidigt har världens mest utbyggda välfärd. Visst, det finns fortfarande offentliga utgiftsminskningar att hitta, men detta är inte orsaken till det alltjämt höga skattetrycket eller svaret på det stora ideologiska konflikten i Svensk politik.

Kritikerna blandar alltså ihop politikens ideologiska, realpolitiska och retoriska dimensioner. Resväg och färdmedel förväxlas med destinationen. Snabbaste vägen är inte alltid kortaste sträckan på kartan. Det är inte heller givet att den som trycker gasen i botten kommer fram fortast. Den som kör för fort och vårdslöst drabbas mer sannolikt av olyckor och kanske aldrig kommer fram. Ett parti som aldrig vinner val förverkligar heller aldrig sin politik.

Moderaterna är ett pragmatiskt och resultatinriktat parti. Vart vi vill är tydligt, men på resan dit ska människor känna sig trygga i förändringen. Annars kommer de hoppa av. Inte minst vet vi att vi behöver våra vänner i Alliansen för att fortsätta förändra Sverige. Att bråka om deras hjärtefrågor för oss inte framåt. Jag hade önskat att fler i den politiska ”sfären” bidrog med konkreta och genomförbara reformer för att fortsätta resan framåt. Under en längre tid har vi känt oss väldigt ensamma om detta i Moderaterna.

Fredrik Schulte, riksdagsledamot (M)

 

Arkiv