Ledarbloggen

PJ Anders Linder

PJ Anders Linder

Det är en stor stund i en familjs liv. Man behövde inte se många sekunder av prins Daniels framträdande på Karolinska innan man mötte känslovirveln av glädje och stolthet, högtidlighet, bävan och förvåning. Kronprinsessans lycka och lättnad kan vi än så länge bara föreställa oss. Men det är också ett speciellt ögonblick i nationens historia. Kronprinsessan Victoria och prins Daniel har fått en efterlängtad dotter. Kung Carl Gustaf och drottning Silvia har fått ett barnbarn. Sverige har fått en arvprinsessa. Våra varma gratulationer till föräldrarna är samtidigt en glad signal till oss själva. Monarkin följer med in i framtiden. En ny generation fogas till tidigare generationer i det svenska statsskickets långa kedja.

Just kontinuiteten är en egenskap hos monarkin som bara blir viktigare. När alltmer i samhället förändras allt fortare och så många krafter drar människor i sär, växer värdet av det som håller ihop. Ungdomar, föräldrar och farföräldrar må leva olika liv i mycket, men de har sett medlemmar av samma kungliga familj fullgöra sina plikter på den offentliga scenen. Det ger en gemensam referensram.

Ärftligheten bidrar med en personlig och djupt mänsklig, dimension till det offentliga livet. Den lilla flicka som just fötts ska en dag fungera som ”samlande representant och symbol för landet”. Möjligheten att klara den stora uppgiften blir mycket större tack förtroligheten som blir följden av att hon och landets invånare får en så lång historia tillsammans. Politikens makthavare gör entré i ena stunden och sorti i nästa, medan medborgarna kan följa med längs en monarks hela väg från barndom över vuxenliv till ålderdom.

Kungen har varit en offentlig person i snart 66 år. Kronprinsessan har funnits i det nationella blickfånget sedan i juli 1977. Arvprinsessan kan, om allting går väl, slå följe med svenska folket en god bit in i det tjugoandra århundradet. Det är ingen liten uppgift, och man får vara glad att hon ännu är lyckligt ovetande om vad som väntar.

Att födas in i tronföljden är inte bara ett privilegium, och man får be en stilla bön om att familj och barn kommer att mötas av respekt och hänsyn från medier och alla andra nyfikna och engagerade. Visst är arvprinsessan en angelägenhet för hela nationen, men hon är först och främst ett nyfött barn.

En väl fungerande monarki kan inte gå i bräschen för den nya tiden men får inte heller bli frånsprungen av den, och det är helt utan ironi som jag skriver att det kändes bra när jag läste på kungahusets webbplats hur den kungliga födseln skulle offentliggöras: Först meddelar riksmarskalken rikets ledning. Därefter publiceras en kommuniké på www.kungahuset.se ochwww.facebook.com/kungahuset. Sedan väntar vittnesbekräftelse och konselj, salut och Te Deum. Nytt och gammalt flätas ihop. Som det måste vara.

 

Arkiv

Fler bloggar